Han vara bara 17 år och betraktades som ett underbarn när han debuterade i Handbollsligan. Fem år senare lämnar han nu Alingsås och ska spela för Sävehof, ett lag där SM-guld är enda alternativet som målsättning. Handbollskanalen träffar William Andersson Moberg och pratar finter och sång i duschen.
Det har varit en lång skön sommar, hur mycket ledig har du varit från den kollektiva träningen?
– Vi hade fyra veckor ledigt, men under den perioden tränande jag själv fyra-fem gånger i veckan.
Hur mycket längtar du idag efter att spela tävlingsmatcher?
– Även om vi smygstartat lite med Europaspel och cupen så längtar man mycket efter att komma igång skarpt igen. Det är därför man är en handbollsspelare – det är så kul!
Hur började det med handboll för dig?
– Jag var kanske 4-5 år, hängde med brorsan när han började. Min pappa spelade i Sävehof som målvakt och min mamma var mittnia i Heid. Så det blev ju som det blev… Redan då var det naturligt för mig att spela vänster- eller mittnia. Man kan nog säga att jag fick handbollen redan i modersmjölken.
Du har en ganska egen stil, du går mycket på genombrott. De finter du gör är de med från födseln eller har du tränat fram dom?
– Min skottfint har jag lagt ned massor av timmar på under flera år.
Så den sitter bra?
– Nu sitter den i ryggmärgen!
Risken är att motståndarna läser in sig på den?
– Då är det inte lika kul, men funkar den så känns det bra eftersom jag lagt ned så mycket tid och arbete på den.
Du är ju mest känd för ditt offensiva spel. Hur är det med defensiven?
– På senare tid har jag fått spela mer i defensiven. Man lär sig med tiden.
Du slog igenom tidigt, du vara bara 17 år vid debuten i högsta serien?
– Jag var ojämn i mina prestationer då, förhoppningsvis är jag bättre på allt idag. Att jag fick chansen vid 17 års ålder berodde till stor del på tur, flera spelare var skadade och de var tvungna ge mig chansen.
En stor del av ligan är transportsträcka inför slutspel. Kan det vara svårt att tända då?
– Det är betydligt lättare att bli inspirerad när det är stor publik, som under slutspelen.
Du är helt ny här i klubben, hur har miljöbytet gått?
– Det är lite nygammalt. Jag känner och har spelat med flera av spelarna sedan tidigare.
Känner du press att du som nyförvärv i laget måste prestera?
– Inte direkt, jag vill mer visa att jag är tillbaka i gammal fin form sedan jag skadade foten i början av året.
Vad är nästa steg i karriären för dig?
– Det är SM-guldet. Jag vill ha det!
Sävehof har historiskt dominerat svensk klubbhandboll. Varför är det så svårt att komma vidare och lyckas internationellt?
– Det finns ett enkelt svar på det – de stora klubblagen i Europa har helt andra budgetar. Det skiljer för mycket för att svensk handboll ska kunna konkurrera. Att Sveriges landslag lyckas så bra beror på att vi har många bra spelare i de europeiska topplagen.
Du har väl spelat i alla ungdomslandslagen, så egentligen ska du in i stora landslaget nu?
– Hoppas kan man ju alltid. Men det är en bit kvar.
Vad behöver du bli bättre på?
– Enkla svaret är allt!
Men du behöver inte bli bättre på din fint, den sitter perfekt.
– Ja ibland gör den det.
När du är i offensivt läge, vem av Handbollsligans försvarare vill du helst inte ha emot dig då?
– Fredrik Teern, han kan mina finter, vi spelade ihop ett par säsonger. Förra säsongen mötte jag honom i en match, han bara plockade ner mig. Det var inte så kul.
När du är i defensivt läge, vem vill du helst inte ha emot dig då?
– (lång tanketystnad) Det måste vara Kim Andersson. Han är bra på allt och jobbig att möta.
Efter fem år i Alingsås lämnar du nu den klubben. Känns det lite vemodigt?
– Ja, det gör det. Jag har varit där så länge och nästan vuxit in i föreningen. Så det var lite tufft att lämna, men jag har ju kvar kompisarna där. Jag har haft en bra tid i Alingsås och hoppas den ännu bättre i Sävehof.
Har ni en bättre spelarbuss i Sävehof?
– Har inte suttit in mig riktigt, så jag får återkomma med svar.
Ni har många och långa bussresor. Efter en borta match kanske ni är hemma framåt ett-två-tiden. Om ni dessutom förlorat, hur kul är stämningen?
– I det läget känns bussresan otroligt mycket längre, från tre till sex timmar… Det är inte kul. Men desto roligare om vi vunnit.
Sjunger ni i omklädningsrummet efter en vinst?
– I Alingsås tog vi handbollens standardlåt: ”de va la gött”. Vi får se hur det blir nu i Sävehof.
Har du en plan B, vad gör du när handbollskarriären ebbar ut?
– Nej, jag har ingen plan för det. Just nu njuter jag bara av handbollslivet.
Men du hade ett avbrott med din fotskada?
– Jag opererade foten i början av året och har först i augusti kommit igång helt skadefri. Det är tråkigt och ovant att inte kunna spela varje dag. Man får mycket ledig tid som man inte vet hur man ska hantera. Värst är det på vintern.
Du kommer denna säsong att spela med en av världens bästa spelare, Elias Skipagötu. Hur är det?
– Det är kul, man vill ju spela med de bästa. Jag tror och hoppas att vi hittar varandra i spelet.
Han gör ju en hel del oväntade saker, men det gör du också?
– Ja, antingen missförstår vi varandra hela tiden, eller så finner vi varandra. Hittills känns det bra, men jag väntar på den dagen jag får bollen rätt i nyllet…
Är handboll det roligaste som finns?
– Bland det roligaste. En bra runda på golfbanan kan vara lika rolig. Fast en segermatch i handboll med stor publik, det är svårslaget.
Beskriv känslan av att göra ett segermål i slutsekunden?
– Det är lycka, man är bara glad och får ett kraftigt adrenalinpåslag. Det känns i hela kroppen.