I mars träffade Handbollskanalen Sävehofs klubbdirektör Stefan Albrechtson, som då berättade om krisläget i samband med smittspridningen av corona. Det blev en av vårens mest klickade artiklar. Nu följer vi nio månader senare upp intervjun och låter Stefan prata ut om överlevnad och möjligheter i en period fylld av hot och problem handbollen aldrig tidigare mött.
På vilket sätt skiljer sig Sävehofs verksamhet idag jämfört med för ett år sedan?
– Våra ungdomsgrupper, upp till 15 år, dom tränar på som vanligt – men de får inte spela matcher! Men det är ett kortare uppehåll som inte behöver betyda så mycket. Våra juniorer mellan 16 och 19 år drabbas hårdare, sedan någon månad får de varken träna eller spela matcher. Dom får hitta kreativa lösningar, några lyfts upp i A-laget eller byter förening tillfälligt. Det här får inte vara för länge, jag tänker på de som kämpat i tio år och nu inte får spela Ungdoms-SM till exempel. Dessutom blev vi tvungna att ställa in en europaresa för 1100 ungdomar.
Så här finns nu ett gäng idrottsungdomar som bara går och väntar på bättre tider?
– Ja, så är det. Du får träna individuell fysträning, men hur kul är det?
Vad är den stora skillnaden för A-trupperna?
– Ingen publik! I övrigt är samtliga spelare korttidspermitterade. För elitdamerna tackade vi nej till Champions League, ett deltagande hade kostat oss för mycket.
Det låter ändå som att de flesta hjulen snurrar i er verksamhet?
– Ja vi är tvungna. Allt går långsammare, det finns mindre att göra, allt är mer dämpat, alla möten handlar om ekonomi – hur klarar vi oss om ett halvår, ett år. Håller detta på för länge kan konsekvenserna bli förödande. Förhoppningsvis får vi mer bidrag från Riksidrottsförbundet, samt även från staten i form av omställningsstöd. Som det ser ut just nu tror och hoppas vi klara oss fram till mars. Sen måste pandemin och med den restriktionerna avta rejält.
När vi sågs senast, i mars i år, trodde du att ni skulle klara er ett par månader. Men det har alltså gått bättre?
– När du intervjuade mig i mars visste vi inte att det skulle bli möjligt att korttidspermittera, det blev det och har betytt oerhört mycket. Dessutom var vi inte säkra på att vi skulle få bidrag från Riksidrottsförbundet, Partille Cup fick drygt fyra miljoner i stöd.
Men om du var orolig i våras, hur orolig är du nu?
– Jag är mer orolig nu. I våras trodde vi att pandemin skulle vara över till säsongsstart, i september kändes det också så. Nu står allt hopp till vaccinet.
När ekonomin nu svajar försöker klubbar hitta nya intäktskällor, till exempel att medlemsavgifterna betalas tidigare, att man säljer digitala stödbiljetter till matcherna och så vidare?
– Sävehof omsätter cirka 30 miljoner, av dessa svarar medlemsavgifter för runt två, mer än så är det inte. Vi har dragit igång några nya ”vädjanden”, typ stödbiljetter. Det har givit några hundra tusen.
Ställer era partners/sponsorer upp?
– Fantastiskt nog behåller vi våra partners och sponsorer, ingen har hittills sagt upp avtalen. Många klubbar är hårt drabbade här, men vi har klarat oss fint. De vi samarbetar med vet att Sävehof har en bred verksamhet, intäkterna går inte bara till löner för A-trupperna.
Har även spelarna gått ned i löner?
– De är korttidspermitterade till 40 procent, det verkar vara så även hos övriga elitklubbar. Spelarna får gå ner i arbetstid och till exempel träna individuell fys istället.
Är det några som gnäller över detta?
– Nej, jag har inte hört ett enda knorr, alla vet vilken situation vi är i.
Hur disciplinerade och noggranna är ni i verksamheten för att stävja smittspridningen?
– Det är nog få lag som gör så mycket tester som vi. Mycket tack vare egen apparatur och tillgång till kunnig personal. Vid minsta lilla tendens till sjukdom testar vi. Till syvende och sist handlar det om att alla måste ta ett personligt ansvar.
Trots alla bekymmer så är era sportsliga framgångar imponerade. Ta ert damlag till exempel, ni förlorade Emma Fernis, Johanna Forsberg och Amelia Lundbäck. Ändå synes ni vara lika starka denna säsong.
– Ja, trots att vi värvat en del, inte minst från Danmark, så behåller vi någorlunda vår ambition att A-trupperna ska innehålla 75 procent egna produkter. Vi har lyckats väl med våra danska förvärv, vi sade att vi skulle blanda gulsvart magi med dansk dynamit…
Ni verkar vara ganska ”hårda” när det gäller att sortera bort de spelare som inte når högsta nivå. Det låter som ett tufft och ibland känsligt ämne.
– En del spelare vill lämna av egna skäl, framförallt de som vill ha mer speltid. Sen gäller det kunna släppa fram nya förmågor underifrån. Men visst är det svåra beslut ibland, speciellt för de som ligger på gränsen. Det är inte kul att ge negativa besked, jag hade det ansvaret förr, men nu är det vår sportchef som får ta den biten.
För 10-15 år sedan var det ni och Redbergslid som dominerade i Göteborgsområdet på herrsidan. På damsidan var ni ganska ensamma på högsta nivå. Numera kryllar det av både herr-och damlag på hög nivå.
– Ja, och alla vill bygga upp egen publik, egna arenor och så vidare. Det blir för splittrat, jämför med hockeyn där Frölunda dominerar hela Västsverige och kan bygga upp en stabil ekonomi. Vi handbollsklubbar tvingas kämpa mer om publiken. Som tur är har vi Alingsås i närområdet, de matcherna är kul och drar mycket folk.
Säsongen 2018-2019 vann ni i princip allt guld som går att vinna, ett otroligt facit. Därefter kan det ju bara gå sämre, eller hur?
– Ja, så är det. Vi får inse att en sådan succé troligen aldrig händer igen. Men framgång kan mätas på flera sätt, till exempel att vi lyckas behålla vår värdegrund med en omfattande ungdomsverksamhet. Det jobbar vi oerhört hårt för.
Anders Hilmersson