Malin Håkansson delar med sig av sina tankar efter den korsbandsskada som tvingar henne från ett uppehåll från handbollsplanen – igen.
Ni minns kanske hur vi förra veckan rapporterade om Malin Håkansson i Skövde HF. Hon gjorde comeback efter en korsbandsskada när hon efter bara 15 minuters spel vred till sitt andra, det oskadade knät. En ny korsbandsskada och tråkigt för oss handbollare som vill se Malin på planen.
Ni som följt Malin Håkansson i team.kb på Instagram vet dock att detta inte är någon som bara ger upp och ser hopplöshet. Det finns en otrolig kraft i denna goa människa som här delar med sig av sina tankar efter den nya skadan.
”Visst, att sluta spela handboll skulle säkert öppna många dörrar. Jag skulle få tid till den där livsresan många i min ålder väljer att jobba ihop pengar till, för att sedan uppleva. Jag skulle kunna flytta till staden där jag kom in på min drömutbildning och satsa på karriären, men som jag utan tvekan valde bort. Kanske skulle jag för en gångs skull tillåta mig själv att satsa på någon slags relation som jag så många gånger valt bort för att det tar tid och fokus från min satsning.
Saken är inte den, att det inte finns andra saker att göra, utan saken är den att det inte finns något annat jag vill göra. Jag är inte klar, har inte uppnått en bråkdel av de drömmar och mål jag satt upp.
Visst, man kanske någon gång måste inse sina begränsningar och sätta målen vid en annan utgång. Genetiken talar inte för mig och jag ska inte dra ett korsband till efter den rehabiliteringen jag har gjort den senaste tiden efter min första korsbandsskada. Otaliga timmar på gymmet, i löpspåret, hos sjukgymnaster och läkare. Otaliga mängder energi och förbaskat mycket kraft har jag lagt ner för att motbevisa genetiken, som så många gånger förr, inte vill som jag. Mina leder är överrörliga och därför klämmer jag mina korsband i minsta lilla vridning.
Tack mor, mycket har du gett mig i mitt liv, men lederna måste varit det sämsta. Men viljan du gav mig under den tiden jag fick tillsammans med dig, har gjort mig till den jag är idag. Att se dig kämpa mot något som inte går att motbevisa, gör att jag måste ta fighten igen. 15 månader av mitt liv fick jag inte utöva det jag älskar, men tillbaka kom jag och spela handboll gjorde jag igen – i 15 minuter.
Varje månad var värt varenda minut jag fick på planen i min comeback. Lika lång tid kämpade du men med en dödlig utgång. Och samma sekund som jag insåg att handboll för mig har gått från ett uppskattat fritidsintresse, till något som helt plötsligt handlar om liv och död, fick jag oerhört ont i magen. Och det fick mig att skämmas över hur jag väljer mina tankar.
Självklart är handbollen allt jag har, men det får inte vara det enda. Jag lever inte som jag lär och resan tillbaka till planen kommer nu innebära så mycket mer än bara rehab och fysträning. Jag måste hitta något slags liv som inte hänger på hur bra träning jag gjort samma kväll, hur matchen gick eller hur bra det går för mitt lag.
Även om denna resan ska innebära att jag ska hitta tillbaka till mitt liv, som jag inte minns senast jag levde, så ska fokus ligga på att prioritera hälsan. Så, vad är hälsa? Min fysiska hälsa vet jag att jag kan förbättra, det får ta den tid det tar och korsbandet går att ersätta. Min psykiska hälsa är en svårare nöt att knäcka men, det får också ta sin tid. Kanske ska jag tillåta mig själv att ibland släppa prestation och utveckling för att ta tid till sånt som gynnar mig i längden.
Men sen kommer en annan hälsa, den mentala hälsan. För att uppnå den måste jag ta mig tillbaka igen. Inga korsband ska få styra min dröm, inte ett, inte två, inte flera. För mig är handboll hälsa, även om den inte ska ta upp all min tid och tankeverksamhet. Handboll är trygghet och glädje. I handbollen har jag min familj, mina vänner och mina förebilder. På handbollsplanen har jag vuxit upp, lärt mig om moral och etik och fått minnen för livet.
I omklädningsrummet får jag vara precis den jag är runt mina lagkompisar, clown eller ledsen. Det är dit jag ska tillbaka. Jag ska tillbaka igen och inte ens genetiken ska få stoppa mig. Ordet ”färdigspelat” som klingat i mitt huvud sedan det där läkarbesöket ska inte längre få uppta all min energi, det finns inte. Jag har inte spelat färdigt, min karriär har bara börjat.”