David Krusell analyserar kundkorgar och blickar de medför.
Hallå, det är vår! Det är dags för alla blund-solare att släppa taget om sina D-vitaminburkar, komma ut och luta sina flottiga huvud mot soldränkta husväggar och ge den där blicken som bara de har – den där som säger att de skiter vad alla andra tycker och tänker!
Undrar du också vad alla jäkla idioter kommer ifrån? Som när man är sjuk för en gångs skull och går iväg med febrig blick och dålig andedräkt för att handla lite mjölk på sin lokala livsmedelsbutik, vid en tidpunkt som vi dödliga kallar för morgon, eller som de enda som har rätt att gå i bar överkropp i en livsmedelsbutik – narkomaner och byggarbetare – kallar det: after work.
Vartifrån kommer alla som är i butiken? Har de inga jobb? Är det de här människorna som jag ska lita på att ta hand om mig och samhället medan jag rullas in på långvården för framtida liggsår, långsamt förtvinande minne och färglös mat?
Tänker de samma om mig? Vet de att jag var med i elevrådet, hade svinbra kondition och att min lugg inte alltid suttit i nacken?!
Iallafall.
Fem meter in i livsmedelsbutiken så kan jag avgöra vad du är för typ.
För du är EN slags typ, det vet jag. Allt beror på vad du väljer att lägga dina varor i. Det finns fyra alternativ:
1: Den klassiska korgen – den med ETT handtag. Som ligger bra längst knäskålen. Är lättmanövrerad ifall man vill stöta till någon som inte kan bete sig i gångarna, och sedan låtsats som om man bara ”kom åt”.
Rymmer perfekt mängd varor. Lämnar inget utrymme för impulsköp av kubb eller årsförbrukning av toalettpapper.
2: Millenium-korgen – Den med två olika alternativ till handtag och en botten som är omöjligt att få saker att stå upprätt i.
Det ena handtaget är som på den klassiska varukorgen, bara det att den här korgen är så otymplig att bära att det känns som att bära på ett badkar med handtag. Korgen skär in i knävecket och gör att man får ringa till Karolinska universitetssjukhuset efter att man handlat klart och ställa sig i kö för en ny knäskåls-transplantation, om man vill kunna gå utan att blöda från knävecket igen?
Det andra handtaget på Milleniumkorgen gör att korgen förvandlas till en så kallad ”Kabin-väska” som har alldeles för kort handtag och gör att man ser ut som om man blivit skjuten i ena axeln med en pistol, samtidigt som den där jävla korgen flänger omkring i gångarna som om den vore en medelålders man på Viking Line:s nattklubb kl.04:46.
3: Den här typen av människa är de som fnyser åt varukorgarna som om de va en schetlandsponny med en bit wellpapp på läppen som den försöker få bort, eftersom de vet vad dom ska ha och blir inte påverkade av det psykosocial spelet inne i butiken.
Så de staplar de få varor de tänkt handla på underarmen.
Vilket oftast slutar med att de ser ut som en förälder som ska bära in sitt sovande barn från soffan till sängen när dom ska sova, när de väl kommer fram till kassan.
Och don’t even get me started med vilket jäkla gissel det är att bara stå i kön nu för tiden! Förr kunde man iallafall roa sig med att sucka avgrundslöst åt personen som stod framför och skulle betala, samtidigt som man tittade bak i kön med två öppna handflator och den där blicken som säger ”äe, jag vet inte heller vad det är för fel på den här personen som inte lärt sig att rota fram plånboken innan kassörskan säger vad det kostade”
Den blicken. Du vet, visst?!
Mm, bra.
Nu är de bara att glömma allt sånt. Står du efter den som betalar nu så ska du ha fullt upp med att inte se ut som någon som har på sig Adidasbyxor med knappar längst sidorna, midjeväska i skinn, röker ofiltrerade cigaretter från Albanien och som försöker scimma kort på lokala livsmedelsbutiken som fritidsintresse. För när personen som ska betala sätter in kortet i kortterminalen så kommer den där blicken. Det här är en annan blick. Du vet vilken jag pratar om. Det här är inte den som du och jag gav förr i tiden. Det här är samma blick som vartenda 18:årig kille fått när han stått framför ordningsvakten på klubben som man äntligen vill försöka komma in på.
Den blicken.
Så där står man och läser innehållsförteckningen på tuggummi-förpackningen eller stirrar upp i taket som om man visste vad man tittade efter.
Och inte nog med att personen framför i kön aldrig litar på en, så har de som sitter i kassan inget. som. helst. förtroende för hur många plastkassar man tar. De tycker Leonardo DiCaprio i Catch me if you can, är mer pålitlig än vad jag är som lägger upp en plastkasse på rullbandet, samtidigt som de sliter upp linningen på plastpåsen på ett sätt som säger att, här kommer ingen undan med att ”råka” ta två påsar, på mitt pass inte, det ska du ha klart för dig unge man!
Det fjärde alternativet då, tänker du? Ja, jag sa ju att det fanns fyra alternativ.
Mm, det fjärde alternativet är ett blickfritt alternativ. Att plocka ihop dina varor och beställa dem på internetet. Och jag säger inte att det är för att jag är smartare än du, eller att jag inte orkar med alla dömande blockar från byggarbetare med neonfärgade byxor, bar överkropp och Androidtelefoner i affären längre. Det gör jag inte. Det jag säger är att jag är ungefär lika trött på alla i affären som jag är på de som sitter på läktaren och ger blickar och råd som om de var Ljubomir Vranjes mentor, vilket gör att jag kollar handboll hemma och handlar fredagsmyZ i pausen. På internettet. Då slipper jag blickarna.
Förutom från hen som levererar fredagsmyZet till dörren. Den personen har en blick som säger, ”jaha, hur jävla lat får man bli egentligen, du kunde inte gå ner till butiken och handla det här eller?!”
Så jag ger hen blund-solar-blicken och säger: ”En blick säger mer än tusen ord”, och stänger dörren provocerande långsamt.