Intervju med Karl Wallinius om debuten i Champions League och proffslivet i Montpellier

Karl Wallinius i Montpellier. Foto: PatriciaSports

Karl Wallinius lämnade moderklubben Lugi för proffsäventyr i franska Montpellier. I veckan gjorde han Champions League-debut när laget tog emot stjärnspäckade Pick Szeged från Ungern. Handbollskanalen fick en pratstund med Wallinius om debuten, klubben och det nya livet vid Medelhavet.

Sedan pojklagsåren har Karl Wallinius spelat handboll i Lugi och förra säsongen var han med och tog dem till semifinal i SM-slutspelet. Inför den här säsongen gjorde 22-åringen sitt livs första klubbyte. Den franska toppklubben Montpellier HB lockade med ett fyraårskontrakt och i somras gick flytten till den franska sydkusten.

Wallinius fick väldigt mycket speltid under försäsongen, när laget drogs med skador och några av spelarna i klubben var i Tokyo och spelade OS. I onsdags gjorde han tre mål i sin Champions League-debut, när Montpellier gästades av de ungerska mästarna Pick Szeged.

– Det var lite speciellt, men jag hann knappt tänka på att det var Champions League. Man fick se det som en vanlig match, men jag har ju kollat på de här spelarna sedan jag var liten. Fast på planen tänker man inte på det, säger han.

Var det några särskilda spelare som du minns från när du var liten?

– Målvakten Roland Mikler och sen Dean Bombac såklart, de är ju rätt stora spelare.

Hur var det att möta dem?

– Alla försvar har ju sina svagheter, och taktiken gick ut på att hitta deras svagheter, men det var helt klart ett x antal kilo på de spelarna. Sedan är de långa, så man får välja sina skottlägen. Men samtidigt gör det ju att målvakterna litar lite mer på sina försvar och det kan vara en fördel om man lyckas ta sig förbi dem.

Är du nöjd med debuten?

– Ja, helt okay ändå. Det är svårt att säga något riktigt konkret, man är alltid missnöjd med vissa saker och nöjd med andra.

Du har Lucas Pellas och Olafur Gudmundsson i laget. Hur mycket betyder det att de också är där?

– Det är otroligt skönt. Jag känner ju Pellas sedan innan, vi spelade tillsammans i Lugi. Men han var ju i väg i somras när jag kom hit (i Tokyo). Olafur kände jag inte sedan innan, men han har världens goaste familj, de blir som en extra svensk familj. Man kan ju inte uttrycka allt man vill säga på ett annat språk, så det är skönt att kunna skämta och snacka av sig lite med dem.

Hur går det med språket?

– Det går helt okay ändå, men det är jobbigt när de pratar fort. Men handbollsmässigt är det inga problem. Jag kan förstå det mesta nu eftersom kontraktet blev klart hyfsat tidigt och jag hade tid att studera. Det är värre för Olafur som fick reda på det sent under sommaren.

Hur skiljer sig proffslivet i Frankrike jämfört med livet i Handbollsligan?

– Ja, det är speciellt, man tappar lite vilken dag det är ibland. Vi kan spela en söndag och komma hem och dricka några öl utan att det känns som söndag. Den franska kulturen är lite annorlunda än hemma. Men jag försöker hålla en struktur och gå upp tidigt.

Hur är Montpellier som stad?

– Det är skitfint och för det mesta väldigt bra väder. Det är otroligt med maten och folket i allmänhet. Jag tycker om det väldigt mycket. Jag är ett stort fan av mat och man kan hitta restauranger där köket inte stänger förrän tolv eller ett på natten.

Hur var försäsongen? Var det någon skillnad på den jämfört med dem i Sverige?

– Försäsongen var rätt brutal. Då tränade vi långa pass, minst två gånger om dagen och inte många dagars vila. Man var glad om man fick en dags vila varannan vecka. Men det är mindre nu, med två-tre matcher i veckan. I Lugi fanns inte resurser till att anställa någon som hade koll på fysträningen, det är mycket mer löpträning här. Men jag gillar att träna sedan innan, så det är inga problem.

Du har varit i Lugi i hela ditt liv. Hur var det att komma till en ny klubb?

– Själva klubbens värdegrund är väldigt inbjudande. Den säger att alla är jämlika och det är alla införstådda med. De behandlar alla lika, om du så är OS-stjärna eller nykomling. Det känns som att de har en speciell jargong som alla som arbetar med klubben, på kansliet eller på planen, är införstådda med.

Hur är Montpelliers publik?

– De har en väldigt aktiv fanklubb som är på alla matcher och de för mycket liv. Det är en helt annan inramning än i Sverige, med trumpeter och grejer.

Blir du igenkänd när du är ute?

– Det har kommit fram en och annan, men för det mesta håller jag mig anonym, som den svensk man är.

Du är uppväxt lite med samma spelfilosofi under hela din karriär i Lugi, är det svårare att byta klubb då?

– Man är ju väldigt taktiskt drillad från Tomas (Axnér), men sedan var jag ju med om ett tränarbyte när Marc (Uhd) kom och det är nyttigt att ha varit med om det innan jag åkte. Här är ju tränaren inte bara tränare utan också klubbchef, så man har inte samma relation som i Sverige. Det är såklart speciellt att göra ett sådant här byte, man är inte garanterad någon speltid, så det är bara att göra sitt bästa.

Hur skiljer sig spelet här mot hur du har spelat tidigare?

– Det är ju mycket man-man-dueller och många starka och tunga spelare. Det är väl den största grejen. Sedan finns det såklart mycket erfarenhet i ligan, med många äldre som vet exakt vad de ska göra. Man kommer ju att gå på många finter och passningar i början (skratt).

Om du ser till ditt spel, vad känner du att du vill utveckla den här säsongen?

– De pratar mycket mer om rytmen i spelet här än i Sverige. Det är något man får lära sig, att bestämma rytmen i matchen så att den gynnar en. När man var yngre ville man bara springa och göra allt snabbt. Sedan spelar vi rätt mycket 5-1 med ganska ensamma tvåor. Det har jag inte gjort så mycket innan och där vill jag bli starkare.

Har klubben satt upp något mål för säsongen?

– Som klubb vill vi ju alltid spela i Champions League, så det handlar om att placera sig etta eller tvåa i ligan. Sedan personligen, så har jag ett långt kontrakt. Det är ingen stress med att komma in och lära sig allting, det får gå långsamt, men det blir ju roligare om det går snabbt.