Handbollskanalen publicerar här ett öppet brev från en domare som visar både mod, intelligens och vilja att förändra saker till något bättre.
Det är natt men åter igen kan jag inte sova. Jag vrider och vänder på mig och försöker bokstavligt talat skaka bort minnesbilderna. Jag ger upp och öppnar mina ögon. Uppe på hyllan står mina priser, det är en del faktiskt. Jag är både tacksam över dem samtidigt som jag vill gömma dem i en låda och lägga in dem i förrådet så att jag ska slippa se dem.
Mina priser har jag fått som domare. Några av dem är riktigt fina. Jag känner dock inte att jag orkar med allt slit och förnedring längre.
Minnesbilderna kommer främst från Norge. Ett speciellt tillfälle. Cupen var bra, spelarna var bra och arrangörerna var fantastiska. Efter 20 matcher på tre dagar har jag en match kvar. En final. Jag varvar ner medan min kollega hoppat in och tagit en extramatch. För er som inte vet det så blir det en del såna. Extramatcher alltså. Varje gång.
Mitt i vilopausen kommer cupens domaransvarige, som för övrigt är mer än fantastisk. Med sig har hon två domarpar. ”Kan du och din kollega ta en extramatch? Ingen annan med rätt kvalificering är kvar. Det är kris.” Tio ögon stirrar på mig och jag känner mig tvungen att säga ja.
Jag informerar min kollega, som är totalt slutkörd. Så nära att svimma har jag aldrig sett någon vara förut.
”Det är bara att göra det. Du åker hem sen. Du kan det här.” Jag försöker övertala både honom och mig själv till något som innerst inne ger mig en hemsk magkänsla.
Vi blåser igång matchen och nej, jag gjorde inte en bra match. Oavsett vad så bör jag slippa de skällsord jag får mot mig efter matchen av förlorande ledare. Jag kan acceptera att han är arg och hur arg jag än är tillbaka så har det hänt förut och kommer hända igen. Jag borstar av mig det och går mot en annan hall för att döma sista matchen.
I korridoren möter jag ledaren och en rysning går genom hela kroppen. Vad ska han säga nu? Han går förbi mig och jag pustar ut. Efter honom kommer en spelare som stannar och stirrar mig rakt i ansiktet. Kille 16 år.
”Din… jävla… fitta..!”
Jag är helt i chock. Aldrig har jag varit med om att någon, någonstans sagt så till mig. Jag får ur mig ett ”det där är inte okej någonstans.” Och ser honom försvinna in i omklädningsrummet.
Jag har dömt handboll i fem år och älskar sporten. Det brukade vara kul att döma men nu mår jag illa av bara tanken. Just denna händelse skedde i Norge, men jag vet att problematiken finns i Sverige också.
Varje gång vi är på cup är det minst en domare som åker hem i tårar efter en utskällning av en ledare. Det är definitivt inte okej. Oavsett hur dålig match en domare har gjort så förtjänar den att behandlas med respekt. Ursäkter som ”vinnarskallen tog över”, ”jag blev så inne i matchen” eller ”men det kan ju aldrig vara straff/tvåa/rött/friskast/inkast/linjetramp där” är inte godtagbara över huvud taget.
Diskussion? Absolut. Skrika mig i ansiktet? Det vinner ingen på.
De uttrycken som inte har någon som helst försvar eller ursäkt är: könsord, rasistiska uttryck eller gester som exempelvis ett ensamt långfinger. Vare sig det är mot mig som domare eller någon annan, varken på eller utanför planen. Att du ifrågasätter ett rött kort efter ovanstående beteende är bara patetiskt.
Detta är en vädjan. En vädjan till alla klubbar, ledare, föräldrar, spelare, lagkaptener domare och arrangörer. Stäng av dem som uppvisar detta beteende med omedelbar verkan. En ledare som uppvisat ett sådant beteende bör aldrig mer vara ledare. Spelare bör definitivt stängas av både från matcher och träning ett bra tag.
Jag uppmanar er även att fortsätta uppmuntra domare. Ni ledare, föräldrar, spelare och alla andra som uppskattar vårt jobb och visar det – det är tack vare er som vi fortsätter och håller vår älskade sport vid liv.
Ledare har ett särskilt ansvar. Lär spelarna i tidig ålder att behandla domaren med respekt och var själv en god förebild.
Domarkollegor – rapportera. Vi vet alla vart gränsen går och om någon går över den – rapportera för allas bästa.
Jag önskar att jag kunde säga att jag kommer kunna se förbi den där spelarens kommentar och någon gång igen ta upp pipan, men ärligt talat vet jag inte.
Priserna får stå kvar på hyllan. Något har jag nog gjort bra ändå oavsett om jag är en fitta eller inte.