Att vara domare är en stor och viktig uppgift som vi alla tillsammans behöver värna, uppmuntra och respektera.
Här kommer ett inlägg i debatten om hur vi ska behandla våra handbollsdomare med respekt från Rebecca Jansson.
”Fotbollsförbundet går ut med att det är brist med domare i hela Sverige. Att man får döma 5 matcher på en helg. Anledning är att man inte kan behålla sina domare utan 1/3 slutar och hoppar av. Finns många anledningar till att man slutar, men största anledningen är att klimatet har blivit så pass hårt att ingen vågar längre. Denna brist har jag känt av sen jag började döma handboll.
Första säsongen på distrikt dömde jag 350 matcher. Hur undrar ni? Hur fick du tiden att gå ihop? Alla lediga kvällar hade jag minst en match, varje helg hade minst 8 matcher. Och dessa 350 matcher inkluderar inte alla cuper som jag åkte på. Cuper där det kunde vara normalt att döma upptill 40 matcher per helg. Kan ju tala om att det psykiska och det fysiska inte var som innan.
Din prestation är inte på topp överhuvudtaget efter sånna matcher. Du gör allt du bara kan, du försöker men det räcker inte till. Jag har gjort många matcher som jag vet att jag inte haft orken till. Men vem skulle annars ta matchen som jag inte orkar?
Jag ställer upp i vått och torrt, men jag kan inte lova att det alltid är på topp. Jag åker och dömer med 40 graders feber och utan röst tills någon sa åt mig att ta det lugnt. Men det är väl så en handbollshjärna funkar? Att ge allt i alla situationer utan att tänka på konsekvenserna.
Alla matcher måste gå av stapeln på något sätt och utan våra domare så går det inte. Vi måste närvara på alla och ibland står ni där utan domare och vet inte vad ni ska göra. Spelare ringer och frågar vad man gör ”har du ingen lust att komma och döma? Vi har ingen domare”. Detta kommer vara en normal situation om vi inte gör något väldigt snart.
Ni frågar nu vad ska vi göra? Klubbarna har ett stort ansvar i denna fråga. Domaransvariga, de som tar hand om föreningsdomarna i varje klubb, mycket hänger på er. Se till att vara i hallen varje gång de är sammandrag och stötta de till 100. För det är oftast där man faller av… Få de att prata om hur det känns, fråga!
Och alla tränare och publik, vill ni fortsätta se eran älskade sport? Se till att bete er!
Uppmärksamma dessa händelser och gör något åt det, för snart står ni där utan någon domare…”