Vi träffades första gången på Hallbybollen. Mitt lag vann turneringen, medan hans lag förlorade mot Kärra, något jag naturligtvis alltid gillade att påpeka. De fick dock revansch senare i Rødspætte Cup samma år när de vann mot Kärra i finalen. Han var min stora ungdomskärlek och jag kan tacka handbollen för de år vi fick tillsammans innan vi valde att gå skilda vägar.
Den första killen jag verkligen tyckte om var dock islänning, en isländsk handbollsmålvakt som knappt kunde ett ord engelska. Jag träffade honom genom att min högstadieskola hade en handbollsprofil som jag gick och den handbollsprofilen hade utbyte med en isländsk klubb på pojksidan vilket gav dem chans att hälsa på oss och vi chans att hälsa på dem. Jag hade fantastiska dagar både här i Sverige med dem och på Island när vi var på besök. Att få chansen att spela handboll i ett annat land, uppleva deras kultur, rida islandshästar och umgås med alla andra som gick handbollsprofilen är ovärderliga minnen. Likaså att få visa islänningarna vår kultur, förklara vad minigolf är och skratta i smyg åt att de i början tyckte det var otäckt med alla träd vi hade här i Sverige. Uppenbarligen är det något obehagligt med att inte ha lika fri sikt som de har på karga Island.
Det blev aldrig något mellan mig och handbollsmålvakten, vill gärna tro att det var av språkliga skäl, men kan så vara att det var andra faktorer som även bidrog till att vi inte är gifta idag och har små vikingar tillsammans. Även om det då var lite sorgesamt att sitta hemma i flickrummet och chatta med de saknade islänningarna på MSN Messenger medan James Blunts sorgliga men vackra You’re Beautiful spelades på CD-spelaren på högsta volym så är det fina minnen. För övrigt går det nu i efterhand önska att Google Translate funnits under den här perioden, det var inte alltid lätt att tyda de kära islänningarnas engelska.
Om ni yngre förmågor undrar vad MSN Messenger är så är det verktyget som vi äldre använde under våra ljuva ungdomsår för att hålla kontakten med varandra. Under de tidiga åren med MSN fick man ibland välja mellan telefonen och MSN då internet gick genom telefonledningen och inga samtal kom fram när internet var igång. Ja ni hör, vi hade det inte lätt förr i tiden.
Genom handbollen fann jag de flesta av mina vänner som jag hade under min uppväxt. Vänner som jag delade det mesta med. Vänner som förstod hur viktigt det kändes att komma på alla träningar, som förstod deppen efter förlust och som förgyllde evighetslånga bil- och bussturer runt om i Sverige. Vänner jag fått dela handbollsresor till Island, Danmark, Tjeckien och Tyskland med. Jag kommer aldrig glömma känslan av att strosa på Prags shoppinggator med några av mina närmsta vänner som jag hade turen att få ha som lagkamrater. Jag glömmer inte heller hur många av mina mål som kom via inspel från en av de vänner som fortfarande är en del av mitt liv.
Alla människor jag träffat via handbollen finns inte kvar i mitt liv av olika skäl, men det gör dem inte till en mindre del av min handbollshistoria. En del finns kvar, vissa nära, andra längre bort som till exempel på Island. Tack och lov för sociala medier. Tack vare handbollen har jag fått och gett så mycket kärlek.
Alla ni ungdomar som spelar handboll där ute och åker på cuper, delar vinster och förluster med vänner och skapar minnen för livet, njut. Jag hoppas att ni en dag kommer se tillbaka på de dagarna av ert liv och precis som jag tänka att de var alldeles magiska. För hur mycket vardag det än känns just nu så kommer det inte för alltid vara er vardag. Se till att nyttja de sociala medier som finns till att kommunicera, inspirera och uppmuntra varandra. Men glöm aldrig att den bästa kontakten är den som sker utanför skärmen.
Jag vill avsluta med att önska alla gott nytt år! Må 2016 vara ett år av hopp, glädje, gemenskap och handboll.