Det är något som skaver i Lugi. De senaste dagarnas storm kring Emme Adébo handlar egentligen om två saker. För det första är Emme oerhört omtyckt och respekterad i föreningen. För det andra var pressmeddelandet om hans nya roll så klumpigt formulerat att det skapade betydligt mer oro och ilska än det sannolikt hade behövt göra. Och någonstans där har Lugi lyckats skapa en förtroendekris som klubben hade kunnat undvika.
För det är viktigt att säga att den nya rollen i sig inte behöver vara dålig. Emme själv säger att det ska bli ”skitskoj” att få nörda ner sig i barn- och ungdomsverksamheten, och klubbens ordförande Helene Nyrell är tydlig med att styrelsen har stort förtroende för honom. Problemet är vägen dit.
Jag har de senaste dagarna fått uppgifter från flera personer med god insyn i Lugi om hur det fungerat i föreningen under de senaste åren. Bilden som ges är att det inte direkt varit friktionsfritt mellan styrelsen, både den tidigare och den nuvarande, och kansliet med Emme i spetsen. Det ska bland annat ha funnits en bristande förståelse för kanslipersonalens verklighet: människor som inte har några drömlöner men som arbetar betydligt mer än vad lönekuvertet visar. Emme ska, som den lojala person han är, ha stått upp för sin personal. Det har i sin tur skapat frustration hos personer i styrelsen. Handbollskanalen har också fått uppgifter om att den här frustrationen byggts upp under flera år.
Det är förstås uppgifter som Lugi inte bekräftar. Men om det stämmer att Emme i praktiken fick beskedet av två styrelseledamöter att han inte längre skulle vara klubbchef, på det sätt som beskrivits, då är det en anmärkningsvärt ovärdig hantering. För den här personen är inte vem som helst.
Fick beskedet på ett ovärdigt sätt
När Emme lämnade Lugi för HF Syd mådde föreningen bra. När han kom tillbaka några år senare var situationen en helt annan. Ekonomin var körd i botten, riktningen var otydlig och klubben hade tappat sitt fotfäste. Nu är Lugi, tillsammans med styrelse, anställda och ideella krafter, betydligt starkare än på länge. Emme har varit en central del av den resan. Kunde inte en sådan person ha fått ett ordentligt möte?
Styrelsen hade kunnat säga: Vi behöver utveckla det kommersiella arbetet. Vi behöver hitta bättre sätt att samarbeta med de stora företagen i Lund. Samtidigt ser vi att dina största styrkor finns inom handbollen, barnen, ungdomarna och ledarskapet. Vi vill bygga en ny organisation – tillsammans med dig. Det hade fortfarande varit en förändring. Men det hade varit en helt annan sak.
I efterhandskonstruktionerna kan det naturligtvis låta som att det var ungefär så det gick till. Men det är inte den bild jag får från personer med insyn i föreningen. Och det är här jag tror att den verkliga oron hos många Lugianhängare finns. För det handlar inte bara om Emme. Det handlar om vilken förening Lugi vill vara.
Klubben pratar om att förstärka det kommersiella arbetet och om att man behöver närma sig företagen i Lund. Nyrell säger samtidigt att man aldrig har kommunicerat att Lugi ska bli som ett företag. Bra.
Alla föreningar behöver bli bättre på att tjäna pengar
För Lugi får gärna bli bättre på att tjäna pengar. Det måste klubben. Det måste alla svenska handbollsföreningar. Men det finns en viktig skillnad mellan att professionalisera en förening och att börja driva den som ett företag.
Jag har dessutom hört uppgifter om att det inom klubben finns viljor att ta bort invigningen av Lundaspelen – något Emme ska ha gått i krig för att behålla. Om det stämmer är det ganska talande. För Lugi är inte bara elitverksamheten. Det är barnen, ungdomarna, Lundaspelen, människorna och kulturen runt föreningen. Det är själva anledningen till att människor bryr sig. Och det är därför jag förstår oron.
När spelare i damlaget inte ens hade förstått att Emme skulle lämna rollen som klubbchef säger det också en hel del om hur svag kommunikationen varit i den här processen. Emme själv kommer naturligtvis inte kasta bensin på brasan. Han är anställd av Lugi, han älskar klubben, han vill gå vidare och han säger att han och styrelsen är överens om hur man ska driva arbetet vidare.
Men det betyder inte att frågorna som ställs är fel. Tvärtom. Lugi är i ett läge där klubben faktiskt har råd att tänka större. Ekonomin är bättre. Organisationen är starkare. Engagemanget är enormt.
Det vore förbannat synd om klubben då började riva ner det som gjorde att människor började tro på Lugi igen. Emme är kvar. Det är bra. Men nu är det upp till styrelsen att visa att man förstår varför så många blev förbannade när man trodde att han var på väg bort.
För frågan som hänger kvar är egentligen väldigt enkel: Vad är det för Lugi ni vill bygga?