Marko och Nikola Roganovic är båda uttagna till Sveriges träningslandskamper mot Kroatien. De har nu sällat sig till en ovanlig skara brödrapar som spelat i landslaget tillsammans.
– Nej, asså, du kommer inte veta dom andra, säger Nikola Roganovic till sin bror Marko.
– Vad då, visste du vilka dom andra var förutom Möller eller? svarar Marko.
– Nej, men de var … vad hette de nu igen, frågar Nikola med ett leende.
Jilsén, Hedin, Franzén och Möller. Det är de fyra brödrapar som har spelat tillsammans i det svenska landslaget. Med bröderna Roganovic blir det fem.
– Är det så? Det är stort, säger Nikola.
I det Roganovicska huset handlar det om handboll, handboll, handboll. För hela familjen, pappa, mamma och lillasyster. Om Marko ringer Nikola och resten av familjen är hemma hakar alla snart på samtalet – som nästan alltid börjar handla om handboll.
Och ni två spelade mycket mot varandra hemma, antar jag?
– Ja, i trädgården spelade vi väldigt mycket. Men jag fick ofta stå i mål till slut, för du tyckte väl att det var tråkigt, säger Nikola och vänder sig mot Marko. Men då fick man ju skott i huvudet också.
– Det fick du inte.. säger Marko och skakar på huvudet och himlar med ögonen, som om han har hört det förut.
Nuförtiden är det Marko Roganovic som står i mål – där han är uttagen att göra sin tredje landskamp för herrlandslaget. Lillebror Nikola gör sin 17:e.
Du har tidigare skämtat om att Marko ska bära dina flaskor nu när du är storebror i landslaget och har fler landskamper. Har han gjort det?
– Det har aldrig hänt och kommer aldrig att hända, säger Marko mot sin bror.
Nikola ler brett, och några meter bort i lobbyn hörs ett asgarv. Det är Axel Månsson som sitter och väntar på bröderna på en barstol i lila plysch.
Faktum är att Nikola Roganovic och Axel Månsson snart möts här igen. Bara drygt en kilometer från pressträffen på Grand Hotel, som ligger vid Heliga Trefaldighets kyrka i Kristianstad, i staden där handboll snuddar på religion, ska HK Malmö spela finalspel mot IFK Kristianstad.
Snackar ni något om finalerna, du och Axel, eller blir det några tjuvnyp i korridoren?
– Nej, vi kivas inte så mycket om det faktiskt. När man är i landslaget så är det landslaget som gäller. Jag är ganska bra på att vara i nuet och separera mellan klubblag och landslag. Men det ska så klart bli kul att spela final här om en vecka, säger Nikola Roganovic.
Din karriär är väldigt kul nu, överlag? Det är final med Malmö, uttagen till landslaget och nästa säsong väntar en flytt till Gummersbach, som även de går bra!
– Det är häftigt, det som händer mig nu. Sen gäller det ju att vinna också. Gör man inte det så blir det inte lika roligt.
Samtidigt kommer Marko Roganovic från en stark säsong med Bjerringbro-Silkeborg, dit han flyttade inför säsongen.
– Det var helt rätt steg för mig. Jag känner att jag har utvecklats väldigt mycket i Danmark, säger 23-åringen.
Det är inte långt mellan Danmark och Skåne, vilket gör att bröderna har kunnat träffas relativt mycket den senaste säsongen. Det blir längre avstånd nästa säsong då Nikola flyttar till Tyskland.
– Det är också en sån grej faktiskt, med landslaget. Jag tänker inte på att det är min brorsa och så när man spelar så mycket, men att kunna dela rum här och vara med varandra fysiskt. Det är inte så ofta det händer, säger Nikola.
För ni är snälla mot varandra, som bröder, och umgås gärna?
– Ja, det är ju så. Vi pratar med varandra nästan varje dag, säger Marko.
I veckan väntar två träningsmatcher mot Kroatien. Pappa Zoran Roganovic har sina rötter i Montenegro och försökte få pojkarna att välja spel med landet i landslagssammanhang. Men för dem själva var det aldrig aktuellt att välja något annat än Sverige.
Däremot blir det alltså balkanskt motstånd nu i och med Kroatien.
Känns det något speciellt?
– Nej, inte direkt. Det är ett bra lag liksom. Men det är det många lag som är, säger Marko.
Och inget speciellt att det är Kroatien, stora stjärnor, Balkan?
– Nej, men typ inte. Inte mer än att vi kanske förstår lite vad som sägs på planen, säger Nikola.
Så Kroatien hemma eller Önnered borta, det är ungefär samma sak?
– Då skulle jag nog säga att det är värre att möta Önnered i den där jäkla hallen, säger Marko och skrattar.
– Ja, det är sant, instämmer Nikola.