Det är något märkligt med svensk handboll när slutspelet drar igång. Plötsligt förväntas vi konsumera allt – samtidigt. Två matcher här, tre matcher där. Dubbla semifinaler samma kväll.
Och sedan? Tystnad. Ett par dagar utan en enda avkast. Det är inte bara ett planeringsproblem. Det är ett publikproblem. Ett intresseproblem. Ett tillväxtproblem.
För låt oss vara konkreta. Under en period i kvartsfinalspelet kunde vi se tre matcher på en och samma dag, samtidigt som det låg helt matchfria dagar både före och efter. På damsidan spelades exempelvis tre kvartsfinaler den 15 april, följt av ytterligare matcher dagen efter. Bara några dagar senare: noll matcher alls.
På herrsidan var det likadant. Tre kvartsfinaler den 7 april. Sedan ingenting dagen efter. Och ingenting dagen innan. Och nu i semifinalerna? Än värre. På herrsidan spelade båda semifinalparen samma dag, alltså onsdag. Ingen match på måndagen. Ingen på tisdagen. Ingen på fredagen. Men onsdagen? Då ska allt in. Varför?
Det korta svaret: för att ingen riktigt tar ansvar för helheten. Jag vet hur strukturen ser ut. Förbundet sätter ramarna med en kalender. Sedan är det upp till klubbarna att komma överens om exakta speldagar. Och nej, förbundet kan inte lastas fullt ut för att olika semifinalserier, eller dam- och herrmatcher, hamnar på samma datum.
Varför tar ingen ansvar?
Men här kommer det obekväma: någon måste ändå ta ansvar för slutprodukten. För just nu är produkten svagare än den borde vara. Det här är elitidrott. Underhållning. Innehåll. Och i en tid där uppmärksamhet är den hårdaste valutan vi har, väljer svensk handboll att konkurrera… med sig själv.
Vill du gå på match? Synd – det spelas två till samma kväll i närheten. Vill du se allt på tv? Lycka till – välj en, missa två. Vill du följa slutspelet dag för dag? Då får du vänta. Och vänta igen.
I andra ligor – oavsett om vi tittar på handboll eller andra sporter, sprider man ut slutspelet. Inte av slump, utan av strategi. Man bygger dramaturgi. En match per kväll. Fokus. Puls. Snack. Här trycker vi in allt i klumpar. Och ja – jag vet att det finns ett internationellt schema att ta hänsyn till. Landslagsuppehåll för damer i april, herrar i maj. Kalendern är inte tom. Men det förklarar inte varför vi lämnar fullt spelbara dagar helt oanvända.
Efter den 19 april stod till exempel damslutspelet stilla i en hel vecka, utan landslagsmatcher. Sju dagar. I ett slutspel. Samtidigt har vi kvällar där tre matcher spelas parallellt. Det går inte ihop.
Måste till förändring för att svensk handboll ska växa
Och då har vi inte ens börjat prata om kvalet till Handbollsligan, som ibland kläms in samma dagar och ytterligare spär på konkurrensen om uppmärksamheten.
Det här handlar inte om detaljer. Det handlar om riktning. Vill svensk handboll växa, på läktarna, i tv-sofforna, i det allmänna intresset, då måste vi börja behandla slutspelet som det skyltfönster det faktiskt är.
Då duger det inte att hoppas att klubbarna “löser det”. Om det krävs att förbundet styr hårdare, pekar med hela handen och säger: ”Ni spelar måndag. Ni spelar tisdag. Ni spelar torsdag.”
Ja, då får det vara så. För alternativet är det vi har nu. Ett slutspel där allt händer samtidigt – och ingenting riktigt får hända på riktigt.