Det är en sådan där dag som inte riktigt går att värja sig mot. En dag när en epok tar slut, oavsett hur mycket man än försöker skjuta undan tanken.
När Sverige spelade sin sista EM-kvalmatch mot Litauen i Kosta var det inte bara två landslagskarriärer som avslutades. Det är ett stycke svensk handbollshistoria som går i mål. Jamina Roberts och Nathalie Hagman gjorde sina sista landskamper, och tomrummet de lämnar efter sig kommer att kännas. Det är också något fint i att de bästa landslagskompisarna slutar tillsammans.
Båda kom in tidigt i landslaget. Båda växte in i roller som var större än deras ålder. Och under åren som följde blev de inte bara bärande spelare, de blev själva ryggraden i ett landslag som etablerade sig i världstoppen. När Bella Gulldén tackade för sig var det Roberts och Hagman som tog ännu större ansvar, klev längst fram och visade vägen.
Det har aldrig bara handlat om prestationer. Även om Hagmans målproduktion, den där nästan pålitligt obarmhärtiga effektiviteten, kommer att saknas enormt, och även om Roberts som vänsternia varit oersättlig, så är det helheten som gör avtrycket så stort.
Visst, kantspelare får ursäkta, men det är lättare att ersätta än högersexa än att ersätta en Jamina Roberts. En spelare som dessutom nådde nya nivåer efter att ha blivit mamma. Det säger något om hennes storhet.
Men det här handlar lika mycket om människorna. Om samspelet med Tomas Axnér och Johanna Wiberg, där personligheter klickat och skapat något större än summan av delarna.
Photo: Suvad Mrkonjic / BILDBYRÅN
Om hur enkla de alltid varit, och är, att ha att göra med. Hagman, ofta med sitt karaktäristiska ”Nae…” innan hon levererar något genomtänkt och träffsäkert. Roberts, alltid med glimten i ögat och en ärlighet som känns rakt igenom.
Jag fick själv en påminnelse om det när jag arbetade med en dokumentär om Jamina och pratade med hennes pappa James, en lika varm och karismatisk person som sin dotter. Det finns något där. Något äkta. Och kanske är det just det som kommer saknas mest.
Nu väntar en generationsväxling. Ett nytt landslag ska formas. Nya ledare ska kliva fram. Men vissa avtryck går inte att sudda ut. Tack för allt, Jamina Roberts och Nathalie Hagman. Svensk handboll blir inte riktigt densamma utan er.