Är det skillnad på hur damspelare och herrspelare i Handbollsligan bedömer förutsättningar och arbetsvillkor? Det går Henrik Lundvall igenom här.
Sammanfattat kan man, om man tittar på båda handbollsligorna (dam och herr) sammantaget, konstatera att det i stor utsträckning delvis tycks råda en ganska positiv inställning från spelare, samt att det tycks råda en relativt hög enhetlighet ligorna emellan.
Den positiva inställningen styrks av faktumet att endast två påståenden (3: Jag anser att klubben erbjuder vägledning runt kost, kosttillskott, vitaminer etc och 4: Jag anser att den lön klubben betalar mig är rimlig i förhållande till vad som krävs för mitt handbollsutövande), för damer, har medelvärden som indikerar en svag men negativ inställning. Man bör dessutom även notera att för påstående 3 inom service är damernas median klart mer positiv (än medelvärdet), vilket antyder att även om det antagligen är några som är väldigt negativa så är de flesta ganska positivt inställda.
Även om det generellt tycks råda en positiv inställning över handbollsligorna så är ändå påstående 4 (ersättning) av relevans. Damernas medelvärde är 3.7 men medianen 3, vilket antyder att en majoritet av damerna ändå är negativt inställda till att deras respektive lön i rimliga mått motsvarar den tid som krävs för att underhålla sitt handbollsutövande. Jämförelsevis har istället herrarna en positiv inställning till samma påstående – medelvärdet är 4.4 och medianen 5.
Frågan är vad den korrekta förklaringen till denna avvikelse i inställning är för något. Antagligen så är ingen läsare främmande till faktumet att kvinnor tjänar mindre än män i det övriga samhället, och min gissning är att svensk handboll inte är något undantag. Damspelarnas negativa inställning kanske därför är, på denna punkt, rättfärdigad?
Tillbaka till den relativt höga positiviteten. På hela 7 påståenden (påstående 7 i kategorin service, påstående 1 & 4 i kategorin lokaler, påstående 3 i meningsfullhet & glädje och påstående 1, 2 och 4 i kateogrin skador & rehab, se artikel här för alla påståenden) är medianvärdet 7 för herrarna, medan detta endast är fallet på två påståenden för damerna (påstående 7 i kategori service och påstående 3 i kategorin meningsfullhet & glädje). Det betyder att på en fjärdedel av alla påståenden är minst hälften av alla svarande herrar villiga att rapportera en inställning som indikerar att de anser att dessa specifika omständigheter är (mer eller mindre) optimala.
Det är allmänt känt att människor generellt har svårt att rapportera extrema värden på självskattningsenkäter så som Report cards (i det här fallet värdena 1 och 7), vilket gör dessa resultat något förbryllande. Åter igen så kan jag givetvis inte ge några konkreta förklaringar (de använda metoderna här tillåter inte det), men det går givetvis att slänga ut en hypotes. Kan det vara så att fler av de svarande damerna tog sig mer tid att svara på enkäten och därför gav sig själva mer tid att reflektera över sina arbetsvillkor och handbollsförutsättningar, och på så vis undvek att ge extrema värden? Det är högst osäkert menar jag, och detta av skäl som kommer att klarna när vi går igenom analyserna av respektive lag (dam som herr).
Den relativt höga enhetligheten mellan ligorna styrks i sin tur av att de observerade variablernas respektive kategorier, mer eller mindre, är enhetliga över ligorna. Kort sagt skulle man kunna sammanfatta det på följande sätt. Elithandbollsspelare i Sverige ser att handbollsklubbars service är fullt acceptabel, även om den kan förbättras (med undantag för damernas löner) samt att de flesta former av lokaler håller högt mått. Vidare så anser handbollsspelarna att klubbarna även gör ett bra jobb i att tillhandahålla förmånligt stöd som hjälper dem. Taget tillsammans indikerar detta att det, som svensk elithandbollsspelare, finns goda arbetsvillkor runt om i landets handbollsklubbar.
Elithandbollsspelare anser även att de finner mening och syfte i sitt aktivitetsutövande, och det tycks sällan förkomma situationer där spelarna upplever motsatsen eller tvång kring sitt handbollande. Inställningen till träningsförutsättningar och kommunikationen med tränare och andra typer av ledare i respektive klubb liknar inställningen till service. Alltså, även om spelarna, generellt, är positivt inställda till dessa områden så ser de även att det finns förbättringspotential. Just detta är väl egentligen inte så märkligt – det finns väl alltid förbättringspotential? Jag hade blivit orolig om unga samhällsmedborgare – här handbollsspelare – ansåg något annat.
Till sist så anser Sveriges elithandbollsspelare att det råder relativt bra förutsättningar och förståelse vid skada och/eller sjukdom. Även om damerna är något mindre positiva i denna kategori (jämfört med herrarna), och framför allt kring klubbens förutsättningar för mentalt stöd, så indikerar ändå värdena att handbollsklubbarna, generellt, har koll på dessa (viktiga) aspekter. Avslutningsvis kan man därför, på basis av spelarnas uppfattningar, förvänta sig att förutsättningarna för att lyckas eller prestera som handbollsspelare i någon av Sveriges elitklubbar är, sett från ett fågelperspektiv, ganska goda.
Henrik Lundvall