Henrik Lundvall är för många ett känt namn som lurig nia och lagkapten i Tyresö. Nu debuterar han också som krönikör på Handbollskanalen där han med sin bakgrund i teoretisk filosofi ser på handbollen med andra ögon. Häng med i första krönikan som handlar om antagonisterna vi behöver och varför vi behöver dem.
Det var med en sentimental och lite ledsen känsla jag förstod att min barndomsvän Christoffer Brännbergers spelarkarriär var över. Samtidigt kanske kapitulationen var rätt beslut, framför allt för Christoffer själv. Många tyckte nog liknande saker, kan jag tänka mig: ”Vad skönt att den där galningen äntligen slutar så att vi slipper allt tjafs, stök, skaderisker, och så vidare”. Men med Brännberger utanför spelplanen i den svenska herrhandbollsligan så anser jag att något, tyvärr, har gått förlorat. Brännbergers antagonistskap var nämligen något som skänkte mening till dig, mig och Brännberger själv i våra respektive handbollsstrider. Låt mig utveckla detta påstående.
Givet att du är tillräckligt engagerad i herrhandbollsligan är det nämligen sådana strider som du medvetet eller omedvetet är delaktig i att medskapa, samt upprätthålla. Ett spel så som den svenska handbollens högsta serie är ett socialt konstruerat fenomen som just måste skapas och återskapas genom vad som brukar kallas för kollektiv intentionalitet. Intentionaliteten innebär att alla måste tro och handla som om, och utefter att, till exempel handbollsdomarens danstecken á la 70-tal betyder att vi har tagit för många steg med bollen. Vi måste kollektivt vara riktade mot detta sociala faktum. Om vi alla – alltså, ALLA – struntar i detta så skulle det bara vara att springa på med bollen som i rugby (angående detta faktum så kanske det just är den kollektiva intentionaliteten som inte är så kollektiv längre).
Pierre Bourdieu (fransk sociolog) har en förklaringsmodell som hjälper oss att bättre förstå socialt konstruerade fenomen, och vad jag vidare vill argumentera för. Bourdieu förstår ett socialt sammanhang som ett fält. Fältet har först och främst någon form av avgränsning som ramar in fältets aktivitet. I vårt fall kan vi tänka oss handboll, och för att göra fältet ännu mindre kan vi tänka herrhandbollsligan. Därefter måste vi tala om fältets relationella positioner. Förutom avgränsningen så består fältet av, ”en mängd åtskilda och samtidigt existerande positioner som är yttre i förhållande till varandra genom deras ömsesidiga exterioritet och genom närhets- och avståndsrelationer samt genom ordningsrelationer, exempelvis ovanför, nedanför och mellan” (Bourdieu 1999, s. 16). Alltså, man kan bara tala om en position på fältet i relation till andra positioner. Annorlunda uttryckt, positionens utanförliggande (exterioritet) från andra positioner. Ett fält av ett klassamhälle vars positioner intas av en grupp individer kan inte rimligtvis anses se likadant ut om, säg, arbetarklassen helt plötsligt skulle upphöra att existera. Tidigare positioner skulle istället förskjutas; vi skulle få oss en ny arbetarklass.
Bourdieu argumenterar även för att fältets existensberättigande – dess grad av autonomi – vilar på förutsättningen att individerna har övertygelsen att deras respektive verk och skapelser är motsättningar av andra individers verk och skapelser.
Drivkraften bakom förändringen av kulturella verk – språk, konst, litteratur, vetenskap osv – är de strider som förs på respektive produktionsfält: dessa strider för att bevara eller omvandla det kraftförhållande som råder på produktionsfältet syftar givetvis till att bevara eller omvandla strukturen i det fält av former som är vapen och insatser i striderna. (Bourdieu, 1999, s. 58. Min kursivering)
Och han har tidigare också konstaterat att,
[d]e kulturella verken är en produkt av striden mellan agenterna, som alltefter sin position inom fältet, en position som är förenad med deras specifika kapital, har intresse av bevarande … eller av subversion. (Bourdieu, 1999, s. 57. Min kursivering)
Man måste också förstå fältets strider som evigt pågående där ingenting är förutbestämt, samt att fältets subjekt har någon form av rationalitet för att strida med hennes individuella medel och unika förutsättningar. Även fältets positioner är ingen förgivettaget, istället är de ständigt i ett tillstånd av förändring. I Bourdieus egna ord:
Sambandet mellan positionerna och ställningstagandena präglas alltså inte av någon mekanisk bestämning: varje producent, författare, konstnär eller vetenskapsman konstruerar sitt eget kreativa projekt i enlighet med sin egen uppfattning om vilka möjligheter som står till buds. (Bourdieu, 1999, S. 59. Min kursivering)
Fältet för herrhandbollsligan bygger alltså på kollektiv samverkan från alla inblandade (spelare till supporter). I relation till varandra skapar vi tillsammans fältets positioner som intas av olika individer. Striden som utspelar sig på fältet är helt avgörande för att exempelvis en spelare (eller ett lag) ska uppleva att det finns skäl för att fortsätta kämpa för sin sak. Om skäl saknas – fältet har alltså låg autonomi – så försvinner meningen med handbollandet. Men varken fältposition eller strid är statiskt. Ena året kan den yttersta striden innebära att behålla sin plats i serien, medan det nästa år handlar om att spela en ny, vackrare form, av handboll.
Så vad kan vi lära oss genom Bourdieus förklaringsmodell? Vi kan inse att hur mycket man än anser att en spelare som Brännberger överträder gränser för acceptabelt spel, gång på gång, så intar också han sin unika position på fältet. Samtidigt skapar han möjligheter för andra individer att inta sina respektive positioner, relationellt till honom själv. Spelaren som anser att hen själv spelar fair, schysst, och fint, kan endast spela spelet med dessa kvaliteter i relation till något som anses vara unfair, oschysst, och fult. Handbollssupportern som ser sitt eget lag som sina protagonister i handbollsligans strid, och som kan motivera detta med hänvisning till andras lags annorlunda och icke önskvärda spel, är för evigt beroende av att det finns lag och spelare som rimligtvis kan ses som antagonister.
Rättfärdigar detta Brännbergers individuella handlingar? Självklart gör det inte det, om du tror att poängen är att avskriva skuld från en enda spelare så flyger poängen dig över huvudet. Poängen är att vi generellt kan förstå Brännbergerspelare bättre. Vi behöver dem faktiskt, fast på ett märkligt sätt. Vi behöver människor varpå vi kan projicera ett antagonistskap, för genom dem kan vi rättfärdiga mening till den pågående striden. Det kan vara i termer av vad som är fin handboll, för att vinna årets seriespel, för rättvisa, för att det skulle vara kul utan dessa antagonister eller vad än du väljer för värde att tillskriva mening till. Varför strida om det inte finns något värt att strida för?
Förhoppningsvis kan man också med högre förståelse inta en mer ödmjuk inställning till handbollsspelare som, medvetet eller omedvetet, faktiskt skapar andra spelares unika positioner på handbollsfältet genom att till exempel vara antagonister. Jag skulle till och med vilja hävda att det finns någon form av heder till den spelare som inser att hen antagligen förverkligar sig själv bäst genom att inta en fältposition som andra inte är lika villiga, eller kapabla, att inta. Hur mycket man än avskydde Marco Materazzi under fotbolls VM 2006 så skulle det vara inkorrekt att säga att Materazzi inte spelade en viktig roll för den dramaturgiska upplevelsen av hela spektaklet (och även för det sportsliga utfallet). Han satte färg på turneringen, han fick sina motståndare att bli känslomässigt investerade i kampen och han förverkligade sig själv genom rollen som antagonist.
Så till dig som hurrade för att Brännberger nu har slutat, känner du inte att meningen med handbollandet trots allt har bleknat efter att vi har sagt good night to the bad guy? Tony Montana kände i alla fall så. Min något ledsna känsla över faktumet att jag aldrig kommer att vi få se min vän spela handboll på hög nivå igen bottnar inte enbart i vänskap, utan också i att herrhandbollsligan har, i mina ögon, förlorat en spelare som faktiskt bidrog till att skapa engagerande och känslomässiga upplevelser. Jag konsumerar inte alltid handboll med teoretiska glasögon, ofta är dem gjorda av känslor.
Litteratur
Bourdieu, Pierre (1999). Praktiskt förnuft: bidrag till en handlingsteori. Göteborg: Daidalos
Vill du ge feedback till Henrik? Maila info@handbollskanalen.se