David Krusell tackar för sig denna gång med en sista fredagskrönika.
Jag tar inte motgångar jättebra, eller, jag gillar inte när saker tar slut, om vi säger så. Saker tar nästan alltid slut, förutom möjligheten till en träningstid efter klockan 22:00 i Stockholmsområdet, de tar aldrig slut.
Guacamolen tar fan alltid slut för fort. Det har aldrig gjorts för mycket guacamole in the history of guac. Eller lönen, den har ju redan tagit slut. Tror det är därför så många skaffar barn – för att få ett litet förskott av lönen. För att inte prata om hur fort klistervecket tar slut när man spelat bortamatch.
Handbollsmatcher däremot tar aldrig slut för fort. Jag har aldrig spelat eller sett en match och tänkt ”va? Vadå, är den redan slut, det känns som om vi bara spelat i 3 dagar med det här sekretariatet där den ena verkar ha narkolepsi och den andra verkar ha missat ansökningen till polishögskolan. Handbollsmatcher är motsatsen till guacamolen. På handbollsmatcher hör man folk som sitter på läktaren och muttrar med domaren om att ”blås av den här jävla matchen nu så vi kommer hem någon gång..!”
Samma sak gäller spelare. När jag var liten så var det vissa lag som hade fått koreografin från Loreens Eurovisionfinal att framstå som halvhjärtat och oinspirerad, i jämförelse med vad de gjorde. Det var klappningar och stamp i otakt samtidigt som någon skrek något med ”tre starka hej”. Ibland kunde man få höra introt till ”We will rock you” av lag som uppenbarligen missuppfattat att matchen precis tagit slut.
En del tackade domaren, sekretariatet, och publiken. Vad vi BORDE ha sagt var: ”vi vill börja med att be domaren om ursäkt för att du var tvungen att komma hit på den okristliga tidpunkt och behöva se på alla oss som inte vet vad vi gör, men hade mage att klaga på alla dina domslut. Och sedan vill vi be om ursäkt till alla sex stycken i publiken som också var tvungna att behöva se det här bedrövliga spelet med passningar på fötterna och skott i extraribban, helt utan kompensation”.
Idag ser man hur folk tackar varandra på två led efter matchen. Men det är där som det blir intressant att titta på vad det är socialt spel som försiggår.
Gillar man inte den man tackar så gör man en vanlig skaka handen-hälsning, som på vårdcentralen. Känner man varandra lite och vill visa att man är skön och gillar varandra lite, så gör man armbrytarhälsningen. Armbrytarhälsningen kan också följas av en axel-mot-axel-kram, väldigt tätt följt av tre snabba dunkar på de bakre revbenen.
Sen finns det de som bara kör en snabb och slapp hälsning med ”bra spelat”. Värst är de de där jävlarna som hör hur någon i motståndarlaget säger ”bra spelat” till alla som hen skakar hand med, och svarar med ”tack”. Den jäveln alltså.
Jag hatar att vara den jäveln.
Problemet med dagens handboll är att man inte vet när man ska sluta med saker och ting. Fler borde ta en paus från sin roll som tränare och utbilda sig i pedagogik och passa på att byta ut den där tunna luften inne i sin bubbla av sanningar och polack-växlar. Fler cafeterior borde sluta sälja sprucken korv för ej rabatterat pris. Fler borde sluta spela handboll. Iallafall med tron om att de kan bli hur bra som helst.
Jag trodde jag kunde bli proffs och spela i landslaget. På riktigt. Om jag bara tränade tillräckligt hårt. Vad jag inte förstod var att jag hade den DNA-uppsättningen jag hade plus ingen som helst kunskap om träning eller kost. Det var INGEN som sa åt mig att det kunde vara bra att träna upp rotatorkuffen då och då. Förräns min axel var som ett rotmos på en vägkrog. D-å kom tipsen.
Jag skyller inte mina spruckna drömmar (eller ex antal korvar i hallar) på någon annan än mig själv. Jag kunde mycket väl ha gått till bibliotek (för kidzen, läs: internetet förr i tiden) och lånat en bok om anatomi. Kunde också ha lånat en bok om kost och näring för idrottare. Mitt intresse var inte tillräckligt stort då. Intresset räckte kanske inte längre än så.
Oavsett om det gäller förebyggandet av korsbandsskador, rotatorkuffar eller sprucken korv, så har de som är ansvariga ett så sjukt stort ansvar. Ett ansvar som kanske många gånger är för stort? Jag menar, hur många träningar har du blivit tillfrågade att hålla, och sedan sagt, tack, men nej tack? Jag vet att jag fått frågan om att hjälpa till med ungdomar och barn och deras handboll, men då sagt nej.
Handbollen är idag högst beroende av eldsjälar som ställer upp med att hämta, lämna, lägga ut pengar och tvingas se bedrövliga passningar i lokaler som påminner om varför militären är så rädda för Ryssen. Och att då inte ta sitt ansvar och att antingen lämna utrymme åt någon annan, eller faktiskt ta utrymme, och hjälpa till med att få sporten att växa i en ny riktning, kommer inte utveckla sporten alls.
Därför kommer jag från och med idag att lämna utrymme för någon annan att ta chansen och få sin röst hörd här på Handbollskanalen och Fredagskrönikan. Kanske är det Du?
Och samtidigt vill jag erbjuda mina tjänster till den som kan tänkas behöva en hjälpande hand (obs: gäller handbollsrelaterat i Stockholmsområdet, ej flyttstäd i Bromölla eller vara deklarationsmålvakt i Panama, okej? Okej) fram över, för nu är min tid här slut.
Så, ja, tack för den här tiden så ses vi kanske i någon hall i dimman av tigerbalsam, gamla meriter och DubbelDusch i framtiden.
Mvh,
David Krusell
Mail för kontakt: David.krusell@outlook.com