För drygt ett år sedan befann sig Olivia Mellegård på toppen av sin karriär med proffsspel i Köbenhavn Håndbold och stundande landslagsspel i OS. Då small det till. Olivias korsband gick av och istället väntade ett tungt år med rehab och ovisshet om den fortsatta karriären. Nu är hon på gång igen och berättar för Handbollskanalen om sina erfarenheter och framtid.
Din bakgrund är att du kommer från en riktig handbollsfamilj?
– Jo så är det. Min morbror Mikael Mellegård, min pappa Glenn Mellegård Gustavsson, min bror Pontus Mellegård och min kusin Emil Mellegård – alla har dom spelat handboll på elitnivå. Dessutom har jag många släktingar som spelar handboll.
Så du föddes mer eller mindre med en handboll i handen?
– Ja det kan man säga. Det var ganska självklart att handbollen blev min grej när jag följde med pappa och bror till handbollshallen. Men jag sportade även i gymnastik, fotboll och badminton.
Var det självklart att du skulle bli kantspelare?
– Nej, till en början spelade jag mest på nio meter.
Det kan ju synas lite enahanda att vara kantspelare, man tränar de där tre stegen och kastar sig sen in i målområdet för att hitta springan med ett skott.
– Ja det vågar man man knappast tänka på hur många gånger man tränat den rörelsen, säkert över tusen gånger…
Du hade i tonåren en snabb och stark utveckling, spelade i ungdomslandslagen och fick redan som 20-åring debutera i landslaget. Hade du någonsin tvivel på att din karriär skulle vara inom handbollen?
– Ända upp till 15-16 – årsåldern gick det mesta på räls, jag hade egentligen inte tid att reflektera över något annat. När jag gick gymnasiet och började spela för Sävehof så kunde jag fundera över om jag skulle satsa så mycket tid som krävdes. Men jag har en läggning att inte tänka så mycket framåt utan lever mera i nuet.
Hur upplever du skillnaden mellan den svenska och den danska ligan?
– Här i Danmark är det en mer tempofylld handboll. Dessutom är det jämnare mellan lagen, inte minst för att det finns spelare från flera nationer. Damhandbollen får mer mediabevakning i Danmark.
Hur ser proffslivet ut en vecka mitt i säsongen?
– Vi kör två pass om dagen måndag och tisdag, match på onsdag, träning torsdag, fredag och lördag.
Och mycket resande?
– Ja, speciellt om det är Europaspel. Men det är en ganska lång resa mellan Sjaelland och Jylland, då blir det en hel del nattliga bussfärder.
När du stod som kanske högst på din handbollskarriär så kom korsbandsskadan som en blixt från klar himmel. Hur upplevde du själva olyckstillfället?
– När jag nu tänker tillbaks på händelsen så var jag mest chockad och förstod inte vad den skulle innebära. Eftersom jag aldrig varit långtidsskadad så visste jag inte vad jag skulle behöva gå igenom.
Men du var helt inställd på att komma tillbaks till spel?
– Jag var helt övertygad om att göra allt jag kunde för att komma tillbaka. Rehabträning är ingen kul syssla, men så länge jag kunde se framsteg så funkade det. Men jag hade en period med motgångar i början av året, då var det kämpigt.
Är du tillbaka nu?
– Ja, nu har jag spelat en match och fick tio minuter per halvlek.
Hur kändes det?
– Jag njöt varje minut, det var fantastiskt att bara få åka med i bussen och byta om i omklädningsrummet.
Hur är det att som proffs bli skadad, är ni sjukförsäkrade och får er lön?
– I Danmark är alla elitspelare försäkrade, så jag fick min lön under skadeperioden.
Nu när du nu har den svåra skadan i bakhuvudet, kommer du att bli lite försiktigare i ditt spel?
– Innan skadan trodde jag att jag var odödlig, nu har jag en annan insikt. Efter ha gått igenom en stor operation så är jag inte samma Olivia som tidigare med noll tanke på konsekvenser. Kanske är jag därför en smartare spelare nu.
Du bor i Köpenhamn, men längtar du hem till Göteborg?
– Under skadetiden har jag kunnat vara en hel del i Göteborg. Så just nu har jag ingen hemlängtan utan är bara glad att få vara här och kunna spela handboll.
I din klubb är ni flera svenskor, det betyder kanske mycket för ett bra socialt liv?
– Ja vi är ett gott gäng som bor på samma gata, Mikaela Mässing, Hanna Blomstrand, Johanna Bundsen, Melissa Petrén och Sofia Hvenfeldt.
Hur ser du på livet efter handbollen?
– Jag har parallellt med handbollen i flera år studerat idrottsvetenskap, det var skönt att ha det och tänka på något annat under skadeperioden. Nu fortsätter jag och vidareutbildar mig inom idrottspsykologi och vill gärna bli en typ av psykologisk rådgivare.
Det låter som att du en gång flyttar tillbaks till Sverige?
– Ja, tanken är att jag och min partner någon gång ska kunna flytta ihop, då blir det Sverige.
Vilken är den bäste spelare du spelat med?
– Det finns många att välja bland, Bella Gulldén till exempel eller Jamina Roberts i den form hon är nu.
Så du följer den svenska handbollen?
– Ja det gör jag, jag kollar en del matcher då och då. Jag har ju flera kompisar i SHE så dom måste jag ha koll på.
Vilken är den värsta spelaren du mött?
– Cvijić, en linjespelare i Serbiens landslag, en riktigt tuff brud.
Hur skulle en match mellan Sävehof och Köpenhamn sluta?
– Det blir en jämn match. Johanna Bundsen har ju spelat med båda lagen, så det lag hon spelar i tar segern.
Anders Hilmersson