Karin är tränare för ungdomslag i handboll och funderar kring hur vi tackar varandra efter match.
Jag tränar barn i handboll och efter match vi ställer förstås upp för att tacka motståndare och domare för matchen.
Jag tänker att vi tackar motståndarna och domarna för att utan dem skulle det inte ha blivit någon match. En annan anledning skulle kunna vara att markera att man även om man under matchen är motståndare så är matchen nu slut och nu är man ”vänner” igen.
Därför förvånar det mig att vi ofta möts av motståndare som tackar för matchen med en ramsa som går ut på att man hyllar sig själva. ”Vi är vackrast vi är bäst…” och så vidare. Eller ”Vi kan rivas vi kan klösas…” har vi också hört.
Hur tänker man då? Av vilken anledning tackar man då för matchen? För utifrån de anledningar jag beskrivit ovan tycker jag inte att det på något sätt är lämpligt att heja på sig själv som tack. Vi har till och med varit med om att motståndarna ställt sig i en ring för att dra sin ramsa, vilket innebär att några av dem har ryggen mot oss. Oss som de säger sig tacka…
I så många sammanhang tänker jag att vi gör saker utan att fundera på varför. Vad signalerar mitt beteende? Vad är syftet? Vad ska det leda till? Vilken kultur ska vi ha i handbollen? På vilket sätt kan just jag bidra till den kulturen?
När man ska tacka motståndare och domare för matchen tycker jag på något sätt att det är de som ska vara i centrum, de är värda en applåd, eller ett HEJ! Eller fem armhävningar eller något liknande. Men jag tycker inte att de som tack ska få höra att oss heja på oss själva.
Karin Nyberg, Tränare AIK Handboll F06 och F08, Idrottsfilosof.