”Grattis, hur känns det? Jo det var kul att vi vann men synd att jag inte fick spela”. Frågan ställdes av min gamla tränarkollega till en av lagmedlemmarna till laget som en stund tidigare vunnit hela handbollscupen för 12-13 åringar, en lagmedlem som var en av de som inte fick chansen att korsa sidlinjen för att ge sig ut i finaldramat. Spelaren i fråga hade blivit utsatt för den mest besynnerliga behandling en ungdomsidrottare kan mottaga av en ledare, petning.
Idrottssamfundet har ofta, både i officiella och inofficiella sammanhang, önskat och proklamerat för att idrott och politik bör hållas isär. Man eftersträvar en typ av särställning gentemot det övriga i samhället, en sorts skyddszon där vi endast har en tanke i huvudet, att idrotta. Ett eftersträvande som jag personligen uppskattar och bejakar, både som spelare och idag som ungdomsledare. När man som ung spelare kommer till en träning eller en match, är det ledarens och endast ledarens ansvar att se till att spelaren känner sig trygg. Så pass trygg att det enda spelaren behöver fokusera på är att ha kul och ge järnet. Denna idealtyp bör vara en realitet för alla ungdomar i idrotts Sverige idag, men så det inte alltid och i så många andra fall är det mer en fråga om politik.
Trots alla önskningar om frihet från politiken, så lever idrotten och politiken i symbios med varandra. Låt mig illustrera det hela med ett exempel. Idag kan LOK-stöd sökas av idrottsförening ansluten till något av de specialidrottsförbund som tillhör RF. Med andra ord, alla föreningar som är anslutna till RF har rätt att erhålla statliga finansiella bidrag för att driva sin verksamhet, det vill säga, skattebetalarna står för en del av kostnaderna. Förutsättningarna för få beviljat LOK-stöd skall föreningen ha som utgångspunkt att främja ”idrottsrörelsens verksamhetsidé, vision och värdegrund”.
I rak mening betyder detta att man inte har rätt till statliga bidrag när en förening konsekvent främjar toppning och andra metoder för att stänga ute deltagare eller medlemmar i föreningen. För varje sund och rationellt tänkande individ bör det vara självklart att man inte förnedrar barn och ungdomar genom att toppa ett lag för att stimulera sitt ego, tillika att man inte heller ska besudla skattebetalarnas pengar på detta sätt, det är trots allt inte ens egna pengar man hanterar.
Som jag nämnde i inledningen av denna text, har jag själv varit vittne till när andra lag toppar för att vinna. Jag har även varit vittne till att se hur de styrande i föreningen som laget tillhörde, valde att hantera frågan. Jag har aldrig sett på maken till ryggradslöshet och opportunism. Trots att föreningen i fråga, har dokument som tydligt beskriver riktlinjer om värdegrund etc. valde man att inte göra någonting åt saken, det bör här nämnas att detta har pågått i flera år och i flera led. Det hela ledde till slut att jag ställde mig frågan, hur kan detta gå till? Varför reagerar ingen, framförallt de som till stor del subventionerar verksamheten, staten och kommunen. Det enda svaret som rimligen skulle kunna besvara frågan var, att det hela handlar om politik.
Razzior sker med jämna mellanrum hos föreningar ”som inte sköter sig”, men trots det händer det inget, personerna som står ansvariga för att barn och ungdomar blivit lidande för toppning är oftast kvar i föreningen trots allt som hänt. Och det är också här som den tydliga kopplingen mellan idrotten och politiken uppenbarar sig. Om vi exempelvis har en idrottsförening i en stor eller mellanstor stad i Sverige, med ca 400-1000 medlemmar, en förening som bedriver en icke accepterad verksamhet som t.ex. toppning. Om då staten och kommunen väljer och dra in bidraget till denna förening till följd av att man bryter mot riktlinjerna, skulle detta leda till katastrofala följer för föreningen rent ekonomiskt. Konsekvensen torde bli att de ekonomiska svårigheterna skulle bli så pass stora att föreningen inte skulle kunna bedriva verksamheten vidare och plötsligt har vi hundratals ungdomar som längre inte kan utöva sin idrott.
”The clash of the game” uppenbarar sig, där man dels har ett idrottsligt men också ett politiskt spel att förhålla sig till, är det bättre att låta ett fåtal lida istället för en större massa? Frågan blir således, hur ska vi förhålla oss till detta spel mellan politik och idrott? Vi kan välja att stå upp för våra värderingar och markera vad som gäller, med den konsekvens att hundratals ungdomar kan riskera att inte kunna utöva sin idrott. Eller så kan vi välja att se mellan fingrarna och låta föreningar fortsätta med sin verksamhet. Och det är just detta som är så farligt, en ledare som förordar toppning vet om detta dilemma och utnyttjar det eftersom han eller hon vet att ingen vill riskera att så pass många ungdomar blir lidande.
Lösningen på detta dilemma är ju uppenbart inte helt okomplicerad, men det betyder inte heller att man inte kan vara hårdhänt. Vi som står på ungdomarnas sida måste vara lika hårdhänta som de fega ledare som utnyttjar detta dilemma till sin vinning. Jag är av den bestämda åsikten, att jag som skattebetalare inte är beredd att finansiera denna typ av verksamhet, mina skattepengar skall gå till att skapa den idealtyp jag beskrev ovan.
För att komma ett steg närmre än den måste fler verktyg användas för att komma åt problemet, exempelvis utbildning, ställa högre krav på cup-funktionärer att de inte tillåter metoder som toppning på sina cuper, att fler vittnen vågar stå på sig och blåsa i visselpipan, ställa högre krav på politiker är några exempel. Jag vet att det finns många föreningar som sköter denna fråga exceptionellt bra genom att ha en typ av ”kontrollorgan”, detta vet jag av egen erfarenhet. Dessa föreningar hoppas jag ska fortsätta gå i bräschen och bli förebilder för andra föreningar.
The clash of the game pågår för fullt, och vi som står på barnen och ungdomarnas sida, kan inte låta det politiska spelet ta överhand över barn och ungdomars rätt att kunna ha kul och utvecklas i trygghet. Ryggradslöshet och opportunism hör inte hemma i idrottens värld.