David Krusell bjuder på ännu en fredagskrönika.
Hej, det är jag, David. Den där långa killen. Han som börjat presentera sig som ”pappa till..” och som ibland vill lätta lite på stämningen och säger att han är svensk med hög panna och även om jag aldrig känt mig missnöjd med varken mitt namn eller min panna innan du kom, så skulle jag ge upp allt jag tidigare känt mig stolt över, bara jag fick höra dig kalla mig pappa.
Jag har alltid haft örat mot asfalten, men det fattar ju inte du nu. Du kommer fatta sen, när du blir äldre. Jag vet inte hur du kommer se ut när du blir äldre. Tänk om du springer sådär som jag sprang på handbollsplanen i din ålder? Sådär så att hälften av allt folk på läktarna drog efter andan på grund av livrädda för att jag skulle bryta alla ben i kroppen och den andra halvan bara skakade på huvudet och mumla något om ”jahapp..här kommer älgen springandes på kontring igen..”
Jag undrar om jag kommer våga läsa det här för dig innan du lärt dig läsa?
Om jag nu ska läsa det här för dig när du blivit äldre och lärt dig att det inte är en tävling om vem som vaknar först på morgonen, så kan jag kan börja med att förklara och be om ursäkt för att jag var rätt sen med att skaffa dig. Ifall man jämför med mina vänner. Det var som om dom tävlade i att skaffa barn.
Som om att det var ett stort möte morgonen efter vi gått ut gymnasiet, när jag låg hemma, bakfull, så var där ett möte där det fastslogs att alla skulle se till att skaffa barn och gifta sig innan man ens hunnit hänga upp rosorna från studenten att torka. För att sedan säga åt mig att ”alltså, vårt lilla mirakel är något vi aldrig skulle vilja ha ogjort..men får vi ge dig ett råd, så vänta med att skaffa barn”
Så. Ja..du vet, mina rosor hann bli så torra att när jag åt mandelkubb så kunde jag höra dom säga: ”dom där ser fan torra ut alltså”, samtidigt som dom tittade på min rosor från studenten.
Nästan alla mina kompisar tatuerade sig också. Porträtt av sina barn på armen. Inte jag. Jag har sett dom där tatueringarna och jag ville inte säga nåt till dom då, men jag är livrädd att någon skulle få se en tatuering av dig på min arm och sedan fråga hur gammal du var när du fick syra kastat i ansiktet.
Kombinationen av ett tv-program som hette Miami Inc och Groupon var inte den bästa kombon i början av 2000-talet, såhär med lite distans.
Jag vill att du ska börja på handboll sen, när du fått upp motoriken. Helst tidigare. En sådan där som kryper omkring runt mittcirkeln, när det är halvtid och jag och mina lagkamrater sitter i ena hörnan av planen och hämtar andan, när jag spelar någon trött söndagsmatch där endast de närmast sörjande befinner sig. Och det enda jag kan se eller fokusera på i halvtid är hur du tar dig ut på planen.
Du verkar helt orädd. Mot en boll som vilar vid mittcirkeln. Jag är, till skillnad från dig, livrädd. Jag har aldrig varit det tidigare, förräns du kom. Jag är rädd för allt du gör. Eller ännu värre, saker du inte gör. Jag har alltid trott att Fritzl var någon sjuk människa, nu tror jag att han kanske bara fick – liksom jag – sitt första barn och ville skydda det mer än vad någon förstod.
(Du vet nog inte vem Fritzl är, men när du googlat, eller gågglat, som jag kommer säga, så kommer du kanske bli orolig för hur jag var som pappa till dig, men jag kommer aldrig ha dig i en källare. Jag kommer sitta på ditt rum så pass mycket och länge att du önskade att du var Fritzl’s barn)
När du väl börjar på bollskolan så kommer jag anmäla intresse om att få vara tränare, och får jag inte det, på grund av att jag är ”för fokuserad på bara vissa individers utveckling” så kommer jag sitta på läktaren varje gång du ska försöka studsa och springa samtidigt, tills den dagen jag får se dig lyckas för första gången och bli en sådan där som berättar om dig i kafeterian för någon stackare som bara vill slippa mig och mitt ”vet du vad min grabb gjorde nyss…” samtidigt som jag tar fram min mobiltelefon och ska visa ett videoklipp från träning som bara är 12 minuter långt.
Och när du blivit lite äldre och du ska åka på turneringar så kommer jag vid det här laget ha tjatat mig till en plats som lagledare, även fast Greklands finansminister förmodligen hade bättre koll än vad jag har, på sånt som vuxna borde ha koll på.
Jag vet att man inte vill ha med sina föräldrar på sådana resor. Dom flesta i din ålder vill ju hitta på saker som man gör på sådana här resor. Sånt man kommer på sig själv stå och le åt när man tänker tillbaka på, medan man väntar på bussen en kall dag i januari.
Jag vill vara en del av dina minnen från luftmadrasser som knarrar i skolsalar och godis som flyger genom mörkret likt missiler utan adress till andra sidan rummet, sånt som du kommer le tillbaka åt när du insett att den tiden var den bästa. Plus att jag tänker mig att du kommer tycka att jag är precis så cool som du själv kommer tycka du är när du ska börja ha någon svår frisyr och kläder på ”ett visst sätt”. Jag kommer vara den där coola farsan. Den där som dina lagkompisar refererar till som ”fan rolig för att vara sådär gammal” till sina föräldrar, efter turneringen.
Och jag bör nog säga förlåt. Förmodligen för flera saker. Men kanske mest för att jag kommer vilja pocka på din uppmärksamhet varje dag. Jag har ett rätt stort bekräftelsebehov, har jag märkt sedan du kom. Kanske ska be om ursäkt för att jag kommer fråga ifall du är mätt så pass många gånger att du kommer sluta säga ”ja” och istället börja fnysa som någon Shetlandsponny som försöker få bort en bit frigolit från läppen samtidigt som du säger ”men jaaa”.
Och sen, när du kommer i den där åldern där du börjar intressera dig för andra saker än din pappas största sportsliga intresse, så ska jag verkligen försöka att inte pressa dig till att fortsätta om du vill sluta. Eller se till att peppa dig när du behöver höra det som mest men säger att du bryr dig som allra minst.
Väljer du att ändå fortsätta spela handboll, trots allt jag tvingat dig utstå med vad det nu innebär att ha någon som jag med sig på allt från turneringar till Bingolottsförsäljning i centrum, så hoppas jag verkligen på två saker:
Att dina fingrar inte ser ut som mina gör idag och att när du en dag blir lagkapten för det Svenska landslaget i handboll så kommer det inte vara någon som frågar om, eller varför, du har en regnbågsfärgad kaptensbindel på din högra arm.
Samma högerarm som jag idag har en tatuering av dig på.
//
David Krusell.