Konsten att fortsätta

Konsten att hänga i, att vara ihärdig. Jag är inne på över 800 dagar utan handboll sammanhängande, bortsett från den korta tid jag var tillbaka från min första korsbandsskada. & jag vet att det kommer dröja minst 100 dagar till innan jag kliver på banan igen. I tre dagar var jag handbollsspelare igen, totalt 13 minuter speltid efter många månaders slit. Sen var jag tillbaka till någonting som jag fortfarande inte kan förstå att jag är mitt uppe i.

ANNONS

Någonstans inuti har jag pausat allting, alla känslor, för att inte ta kål på mig själv. Jag har också kommit in i fasen att jag försöker skjuta undan vad handbollen faktiskt betyder för mig, bara för att skydda mig själv från eventuella bakslag. Ett bakslag för mig skulle innebära slutet på min handbollskarriär.

Att förutse en eventuell risk för knäskada, eller som i mitt fall reruptur, går att göra på många sätt. Men, vilket sätt är egentligen bättre än att singla slant? En 50/50 risk, 50 %. Du skadar dig, eller så gör du det inte. Isokinetiska tester, hållfasthet, reaktion, FMS, knävinklar i olika utsatta situationer… listan kan göras hur lång som helst.

Efter 8 veckor hade jag klarat styrketesterna för vad som är kravet för återgång till idrott. 8 veckor. Jag var starkare i mitt nyopererade ben än i mitt först opererade ben. Men det betyder inte att jag kan börja spela handboll efter 8 veckor. Efter ytterligare fyra månader klarade jag de övriga testerna under ett fysläger i Göteborg. Jag är klar, rent fysiskt. Men jag är långt ifrån klar. Hållfastheten i korsbandet är inte klart & det finns inget test som kan berätta för mig när det är det. Det enda jag kan utgå ifrån är statistik, därför väljer jag att vänta i samråd med medicinskt team.

Men, hur vet jag att jag kommer hålla? Trots alla tester som gjorts. Det vet jag inte, det återstår att se.

Just detta är något som jag tänker på hela tiden, dagligen. Jag grubblar över återkomsten, tänker på hur ett liv utan handboll skulle vara & jag är så rädd att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Att orka hålla i efter flera års rehab är ingen självklarhet. Jag försöker se till alla de som gjort det tidigare & vara lugn i det. Jag vet att jag har en god möjlighet att ta mig tillbaka & jag får helt enkelt hoppas att det ska hålla. Att allt jobb man lagt ner inte var förgäves.

Något som jag dock lärt mig är att det finns ett liv efter handbollen, trots att jag är livrädd för det. Det finns goda exempel på detta också vilka jag ser upp till & en av dem är min goda vän & lagkamrat Malin Otter fd. Hanold. Hon meddelade media att hon nu avslutar karriären på grund av skadorna som hållit henne borta från handbollen.

I nästa vecka kommer ni kunna läsa ett gästinlägg från Malin då hon berättar om beslutet att sluta handboll på grund av skador.

Ta hand om er sålänge!

ANNONS

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here