Vi behöver bredda våra idrottsintressen och vara normkritiska

Jackson Richardson

Collins Luther Zola är idag gästkrönikör på Handbollskanalen och lyfter ett viktigt ämne om att vara normkritiska.

ANNONS

– Varför spelar du handboll och inte fotboll?
– Varför spelar du handboll och inte basket?
– Varför finns det inga bra svarta handbollsspelare?
– Finns handboll i Afrika?

Många av de här frågorna fick jag som ung tonåring. Det störde mig som bara den, samtidigt som det gav mig en konstig självkänsla. Som ung handbollsspelande kille med rötter från den afrikanska diasporan hade jag stenkoll på de flesta professionella handbollsspelarna med rötter från den afrikanska diasporan. Jackson Richardsson (spelade för Frankrike, rötter från ön Réunion) var en av de bästa handbollsspelarna i världen på den tiden.

I Sverige fanns en av Elitseriens bästa handbollsspelare genom tiderna, Louis Mommi Flemister. Han representerade Lugi HF och nådde stora framgångar i föreningen. Han blev även utlandsproffs och representerade svenska handbollslandslaget.

Givetvis förstod jag redan då att det var ovanligt med svarta människor i idrotter utanför fotboll och framförallt basket hemma i Sverige.

Jag förstår att associationsvärdet för barn inom den afrikanska diasporan – att se andra människor syssla med en specifik idrott – kommer skapa ett intresse. Men jag vet också att många väljer tryggheten, genom att skicka barnen till idrotter som en som föräldrar själva direkt kan associera till.

I damlandslaget i handboll har det de senaste åren funnits två spelare från den afrikanska diasporan som många gånger varit handbollssportens ansikte utåt. Jamina Roberts (med rötterna i Aruba) och Edijana Dafe (med rötterna i Nigeria).

Jamina Roberts tog sig till damlandslaget vid rätt så tidig ålder och tillhörde Sveriges mest framgångsrika klubblag på damsidan, IK Sävehof med flera SM-guld, innan hon sedan blev proffs i Danmark. Numera är hon åter i Sävehof. Jamina har använts flitigt i TV-reportage för sin handbollsresa, sin annorlunda speltid och explosivitet i allt som görs av henne på handbollsplanen. Hon var en av dem spelarna som prydde handbollslandslagens spelarbuss under flera års tid.

Edijana Dafe har varit proffs i Danmark och gör just nu comeback efter mammaledighet. Edijana har också SM-guld med IK Sävehof. Även hon har porträtterats flitigt i sportmedier och tidningar sedan hon kom in till damlandslaget i handboll. Svensk handboll är väldigt stolta att ha eller haft dessa tjejer i damlandslaget och många unga tjejer har framförallt dessa två tjejer som förebilder och unga tjejer oavsett ursprung pratar i positiva ordalag om Jamina Roberts och Edijana Dafe.

Givetvis finns det en kritik som olika idrottsförbund måste ta till sig för att de är sämre på att skapa ett intresse hos människor som inte direkt har en koppling. Vi människor från den afrikanska diasporan måste samtidigt genuint våga testa något nytt för att sprida vår kunskap och framförallt kritisera vad som är normen genom att vara där vi ”inte bör vara för att normen i Sverige säger det”.

Jag tror på att det kommer stärka oss med rötter från den afrikanska diasporan i Sverige på sikt. Med det vill jag tacka min pappa som hjälpte mig göra valet att testa handboll och min förening IK Sävehof som skapade ett så starkt intresse och höll mig kvar i handbollen som spelare till tjugo års ålder. I handbollen har jag idag flera ledande positioner som tränare, instruktör och kommittéledamot i det högst bestämmande organet i handbolls-Sverige.

Mbote na bino – Hälsningar till er (Lingala)
Collins Luther Zola

Artikeln är en uppdaterad version av en krönika som skrevs 12 april 2016.

ANNONS

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here