Drömmen om OS

OS-byn kryllar av kända atleter. Rom är varmt & att få vara här gör mig stolt. Det är inte alls konstigt att stöta på idrottare som sägs ska bli lika stora som Bolt, jag är mitt bland dem. Mitt första olympiska spel… & jag är här för att jag älskar att göra det jag gör. & jag är bra på det, riktigt bra. För 8 år sedan visualiserade jag mig min framtida målsättning, klar, verklig. I år blir det verklighet, just nu, just här. 2024.

Uppladdningen började för länge sedan, vi har samlats på läger hela året & åkt på turneringar runt om i Europa. Det sägs att i år är det Sveriges år. Vi har chans på guldet & alla är fast beslutna om att flyget inte ska lyfta hemåt innan medaljen tynger våra nackar. Alla är i harmoni, spelare, ledarstab, läkarteam, alla. Vi samspelar & jobbar mot samma mål. Vi ska nå till Colosseum & titeln ska lyftas för oss!

Samma sekund som jag kliver på planen känner jag samma stolthet som kom över mig tidigare, är jag verkligen här? Under hela uppvärmningen hinner jag tänka säkert en miljard olika tankar som får mig att känna mig smått illamående av nervositet. När nationalsången spelas kollar jag ner på mitt bröst, Svenska Handbollsförbundets logga pryder min överdragströja. Jag är verkligen här.

När jag tar av mig överdragströjan strax innan matchstart kollar jag ner igen för att övertyga mig om att mina fötter fortfarande står på marken & att jag inte har flugit iväg, upp, bort från denna fantastiska stund. Jag kollar på min T-shirt och läser…

…”Malin Håkansson, leg. Fysioterapeut.”.”

Ibland blir livet inte som man tänkt sig, jag har varit & är fortfarande, fast besluten vid att jag en dag ska få uppleva ett mästerskap. Jag ska vara bäst på det jag gör, oavsett vad det kommer vara eller när det kommer att bli. Jag ska nå dit, vad min kropp än har att komma med. Mina knän kanske inte kommer kunna lyfta mig för ett enda hoppskott till, men mitt huvud & hjärta kommer aldrig släppa drömmen som finns inom mig.

Livet fortsätter, oavsett hur mycket man vill vara på planen tillsammans med spelarna. Det är initialt, att jag ska tillbaka dit. Men jag måste också tänka på ett liv efter handbollen, men det kommer aldrig vara ett liv utan handbollen. Jag kommer leva & andas handboll tills den dagen jag inte längre finns, det har ni mitt ord på.