Mathilda Lundström om tiden i Skuru och framtiden i Sävehof

Mathilda Lundström intervjuas. Foto: Kenta Jönsson / BILDBYRÅN

Vid 23 års ålder har hon redan blivit utsedd till säsongens bästa kantspelare två gånger. Dessutom har hon spelat ett antal landskamper och hoppas nu att bli uttagen i truppen till EM i vinter. Handbollskanalen tar ett snack med högersexan Mathilda Lundström, nu i Sävehof efter några framgångsrika år i Skuru.

Mathilda, välkommen till Sveriges framsida! Vad har du för relation till Göteborg?

– Egentligen ingen, men jag har släktingar i Ulricehamn.

Men det är något helt annat!

– Jo, men nu får jag mycket närmare till dom och kan hälsa på oftare.

Då gäller det att du tar in Göteborg nu. Har du varit ute och badat vid Smitten till exempel?

– Nej, jag var och badade i närheten av Kungsbacka, men det är nog inte Smitten väl..?

Mathilda, du har en hel del att lära dig om Göteborg.

– Ja, men jag trivs redan jättebra, känner mig hemma och bor bara fem minuter från Partille Arena. I Stockholm var jag tvungen resa minst ett par timmar varje dag mellan mitt hem och träningshallen.

Men i laget Sävehof kände du kanske inte så många när du kom dit?

– Några har jag träffat sedan tidigare från olika landslagssamlingar, men har inte haft en direkt relation till någon av dem.

Ni har många danskor i laget?

– Ja vi har tre stycken spelare och en dansk tränare, Rasmus Overby.

Förstår du Rasmus när han pratar sin svensk-danska?

– Ja, det gör jag även om det ibland blir lite otydligt. Men han frågar ofta oss spelare om man kan säga si eller så, han lär sig hela tiden. Och själv börjar jag allt bättre förstå danska. Så länge det går långsamt…

Vi tar det från början, hur kom det sig att du började spela handboll?

– Jag var sju år när en kompis frågade om jag ville följa med och testa handboll. Bara några dagar senare spelade jag i en cup, så ledarna måste ändå sett att jag hade lite talang. Vi spelade utomhus i lera och gegga och jag tyckte det var kanonkul. På den vägen är det.

Bra fostran! Vilken blev din första klubb?

– Skogås blev min första klubb, därefter fyra år i Huddinge innan jag värvades till Spårvägen som 18-åring och spel i SHE. Efter två säsonger där blev det sedan Skuru.

När förstod du att du var en riktigt bra spelare?

– Oj… jag är aldrig 100 procent nöjd. Jag kan inse att jag är bra, men aldrig ”wow vad bra jag är nu!”. Men jag har haft en positiv utveckling i varje klubb jag spelat i. Inte minst då i Skuru som var och är ett av Sveriges bästa lag. Det är utvecklande att spela tillsammans med spelare som Ulrika Olsson till exempel.

Du har blivit utsedd till seriens bästa kantspelare två år i rad och spelat ett antal landskamper, så du är ju i princip wow-bra!

– Jag vill vara ödmjuk och bli bättre hela tiden. Jag tycker om att träna och har alltid nya mål att uppnå. Ett stort mål jag uppnått är landslaget men har fortfarande som mål att bibehålla den platsen.

När Emma Fernis försvann från Sävehof tog det inte lång tid tills du blev värvad till Sävehof som hennes ersättare. Sävehof var verkligen på hugget där?

– Ja, det var ju kul, Sävehof är ju ett etablerat topplag. Det var ju smickrande för mig att de ville ha mig.

Klarar du dig ekonomiskt på att vara proffs i Sävehof?

– Som spelare i svensk damhandboll är det generellt svårt att klara sig ekonomiskt, oavsett vilken klubb man spelar i.

Hur löser man det?

– Själv har jag hela tiden studerat vid sidan om, pluggade medicinsk teknik på Kungliga Tekniska Högskolan i fem år. Nu har jag sökt en kurs i engelska, men har även sökt en del jobb.

Så din senare yrkeskarriär synes rätt given, men hur ser du på din framtida karriär i handbollen?

– Jag vill bli proffs i utlandet.

Men där finns en risk med proffsdrömmar, man kan bli utfrusen, få hemlängtan, få alldeles för lite speltid, bli tvungen byta klubb och så vidare.

– Det är inte ett glamoröst liv, det inser jag. Men så länge jag tror att jag kan utvecklas som spelare och människa vill jag ge proffslivet en chans. Det gäller också att vara öppensinnad när man kommer till ett nytt land, lära sig språket och kulturen till exempel.

Ett problem som synes bli allt allvarligare inom handbollen idag är skadorna. Nu verkar det som att vi nästan varje vecka får läsa om korsbandsskador, senast gällde det Olivia Mellegård och Mikaela Mässing.

Ja, jag var själv 14 år när jag drabbades. Att det blivit så många skador på sistone kan hänga samman med corona, många spelare kanske inte kunnat träna tillräckligt på grund av restriktionerna. När de sen börjar med en rivstart klarar inte kroppen den belastningen, då brister det olyckligtvis.

Är kantspelarna mer utsatta, det är ju en relativt onaturlig rörelse att handlöst kasta sig in i målområdet och landa lite hur som helst.

– Det tror jag inte, oftast handlar det om steginsättning, att man får en liten knuff i skottläget, fastnar lite i golvet och så vidare. Vi ägnar mycket tid åt skadeförebyggande träning men oftast handlar det om otur när man drabbas.

Snart drar serien igång. I första matchen möter ni Heid borta, ett lag som denna höst saknar stjärnspelare som Elin Hallagård, Jessica Ehrnbring och Towe Andersson. Ni borde vara skyhöga favoriter?

– Att vi ska vara favoriter är absolut inget vi pratar om eller utgår från. Varje match är lika svår och Heid är ett bra lag. Tror vi något annat torskar vi direkt.

I december drar EM igång. Hur ledsen blir du om du inte blir uttagen?

– Självklart hoppas jag komma med, men konkurrensen är hård. Blir jag inte uttagen gäller det bara att jobba på och fortsätta utvecklas.

Om vi ser på SHE, vilken spelare har du svårast att spela försvarsspel mot?

– Oj, svår fråga. Låt mig tänka… det finns många bra vänstersexor men senaste säsongen gjorde Melanie Felber i Skara en kanonsäsong. Det gäller att hålla ett extra öga på henne.

Vi vänder på det, när du är i anfall vilken spelare vill du helst slippa ha emot dig?

– Jag kommer nog att få det riktigt tufft när vi möter Skuru, oavsett vilken spelare jag ställs mot.

Kommer dom att psyka dig?

– Ja det tror jag absolut, de kommer göra allt möjligt. Men oavsett kommer det att bli kul. Psykningarna görs ändå med lite glimten i ögat.

Vem är bäste SHE-spelaren senast säsongen? Du får inte säga dig själv…

– Det hade jag ändå inte tänkt… Många var bra men bäst var nog Ulrika Olsson i Skuru. Starkt skytte, bra samarbete med mittsexa och mycket annat. En annan kandidat är ju Johanna Forsberg i Sävehof, otroligt säker målskytt och alltid först upp i anfallen för att vara lika snabb tillbaks till försvar.

Anders Hilmersson