Det finns få frågor inom barn- och ungdomsidrotten som väcker lika mycket känslor som föräldrar, föräldratränare och nepotism. Det är känsligt, infekterat och fullt av gråzoner. Och ändå: helt nödvändigt. För när jag pratar med föreningar, tränare och forskare finns det en sak alla är överens om, åtminstone utåt: utan föräldrar som kliver in hade verksamheterna inte funnits.
Men det betyder inte att allt fungerar. Eller att vi inte behöver prata om det som skaver. Efter samtal med ett dussin klubbar – från IK Sävehof till Ystads IF, från HK Aranäs till Tyresö Handboll – slår en sak mig: de beskriver alla ungefär samma bild. Ett beroende av föräldrar, ett stort engagemang, en ständig jakt på fler ledare. Och så den där raden som återkommer i samtal efter samtal: ”Vi jobbar hårt för att undvika nepotism.”
Alla säger det. Alla vill säga det. Och de flesta menar det.
Men samtidigt vet vi att snacket finns där ute. På läktarna, i gruppchattar, i bilar hem från cuper. Föräldrar som tränar sina barn misstänkliggörs. Och ibland med rätta – för nepotism förekommer. Men det är svårare att prata om de konkreta exemplen, för då riskerar man att peka ut barn. Och det är det sista som någon vill. Jag har själv hört massor av skräckhistorier under åren – men hur ska vi skriva om det utan att barnen och ungdomarna i de berörda lagen tar skada?
Det här är ett av problemen: vi kan inte prata öppet om det vi alla vet finns, för risken att skada unga spelare är för stor. Men om vi aldrig pratar om det, hur ska vi då utveckla något?
”Var en bra vuxen” – Boquists ord borde skrivas på varje hallvägg
När jag intervjuade Martin Boquist var han krass på ett sätt som gjorde allt enklare.
”Jag är framför allt vuxen. Det är vårt ansvar att inte göra det här svårare än det är.”
Att vara vuxen. Det låter banalt, men är egentligen hela kärnan.
Föräldrar som tränar sina barn behöver inte vara perfekta. Men de behöver vara just det: vuxna. För enligt Boquist är det inte tränaren som ska tävla, utan spelarna. Och han har kanske en poäng när han säger att många lag som gapar mest på domare ofta inte har föräldratränare. Ibland är det inte professionalisering som behövs – utan det vanliga sunda förnuftet.
Samtidigt blir allt svårare ju äldre spelarna blir. Det är också här Magnus Kilgers forskning blir relevant. Föräldrarollen krockar allt oftare med tränarrollen när resultaten börjar spela roll, när 14-15-åringar börjar jämföra roller, när USM-trupper ska tas ut. Det är då systemet skaver som mest.
Island – beviset på att det går att organisera annorlunda
När man lyfter blicken från Sverige blir det ännu tydligare hur annorlunda det skulle kunna se ut. På Island är nämligen barn- och ungdomstränare inte främst föräldrar – de är anställda. Från att barnen är sex år. I en intervju jag gjorde med 2023 med Gunnar Magnusson på Islands handbollförbund beskriver sportchefen modellen så här:
”Vi har betalda tränare redan i de yngsta årskullarna. Det skapar kontinuitet, trygghet och en gemensam metodik.”
Och ännu viktigare: ”Föräldrarna ska vara där för att stötta, men de ska inte bära ansvaret för träningen.”
Island är ett mindre land, med andra ekonomiska förutsättningar och en helt annan idrottskultur. Men samtidigt är det ett land som konsekvent producerar elitspelare – i handboll, i fotboll och i andra idrotter. Och många fortsätter som tränare, ledare och funktionärer långt efter att de slutat spela. Och ja, jag är medveten om att det kostar isländska familjer flera tusen kronor mer per år att ha barn som spelar handboll.
Det betyder inte att Sverige ska kopiera modellen rakt av. Men det betyder att vi kan låta oss inspireras. För i Sverige återkommer samma svar från föreningar: ”Det finns inga alternativ till föräldratränare.” Men Island är beviset på att alternativ faktiskt går att skapa.
Vi behöver inte färre föräldrar – vi behöver bättre strukturer
Jag tror inte på att skambelägga föräldrar som engagerar sig. Tvärtom. De är hjältar i en ideell verklighet som skulle fallera utan dem. Precis som Kilger säger: ”Systemet bygger helt och hållet på att någon räcker upp handen.”
Men jag tror att svensk handboll behöver:
• Tydligare riktlinjer från förbundsnivå
• Färre ensamledare och fler tränarteam
• Avlastning för lag där barnen blir äldre
• Mod att prata om nepotism utan att peka ut enskilda barn
• Tydligare mandat från föreningar att stoppa föräldrar som är högljudda på ”fel” sätt
Det handlar inte om att misstänkliggöra föräldrar. Det handlar om att skydda barn. Nepotism är ett ord som många vill undvika. För starkt, för laddat, för känsligt. Men om vi inte vågar prata om riskerna – hur ska vi då kunna minska dem?
Sanningen är att de flesta föräldrar gör sitt allra bästa. Många, som Boquist, jobbar aktivt för att inte ge sina barn fördelar. Andra är tvärtom hårdare mot sina egna barn för att ingen ska kunna säga något. Men i ett system där relationerna är så täta, där föräldrar investerar tid, pengar och känslor – ja, då kommer det att finnas snedsteg. Medvetna eller omedvetna.
Frågan är hur vi bygger strukturer som gör att människor inte behöver vara perfekta för att det ska bli bra.
Och där kan Island fungera som en påminnelse om att det faktiskt går att göra annorlunda.
För ibland är den svåraste frågan också den viktigaste: Hur skapar vi en ungdomsidrott där vuxna tar ansvar – inte bara för sina egna barn, utan för allas barn?
LÄS MER: ”Det handlar om att vara en bra vuxen” – Boquist om gränsdragningar & debatten om föräldratränare
LÄS MER: Forskaren Magnus Kilger: ”Utan föräldratränare skulle barn- och ungdomsidrotten kollapsa”
LÄS MER: Föräldratränare inom handbollen: ”Vi vill ha anställda tränare här för att ta bort alla diskussioner om jäv”
LÄS MER: Föräldratränare inom handbollen: ”Det är mer vanligt att andra föräldrar blir avundsjuka”
LÄS MER: Föräldratränare inom handbollen: “En bra tränare är en bra tränare”