Det var en gång för länge sedan

OS-silvermedaljörerna i London 2012. Foto: ihf.info

2016 ser vi det som en självklarhet att herrlandslaget i handboll ska delta i alla mästerskap och helst vinna medaljer, men så har det inte alltid varit. När jag växte upp på 70- och i början 80-talet spelade det svenska herrlandslaget i B-VM och referaten gick i bästa fall i radion.

ANNONS
ANNONS
ANNONS

1972 introducerades handbollen (herr) i OS och nu gick det att följa de lag som kvalificerat sig på TV (SvT). Dominerade gjorde Östeuropa genom Jugoslavien, Sovjetunionen och Östtyskland (DDR). Det var 17 år före Berlinmurens fall (1989) och handbollsspelarna var stora, långa och starka. Som tonåring kallade jag dessa spelare för träd, för så osmidiga var de.

1982 tog Roger ”Ragge” Carlsson över herrlandslaget och gav de spelare som ville vara med ett extra fysupplägg. De fick helt enkelt träna mer än sina svenska klubbkompisar för att ha större möjlighet att hänga med de inofficiella heltidsproffsen från Östeuropa. Särskilt många utlandsproffs hade vi inte då om ens några.

1984 hade Sverige flyt i samband med OS i Los Angeles och kom med för att Sovjetunionen och övriga medlemsländer i Warzawapakten (Polen, Ungern, Bulgarien, DDR, Tjeckoslovakien) bojkottade spelen med undantag för Rumänien som valde att delta. Det gick bra med två inledande gruppsegrar över Sydkorea och USA.

Det som hände i den sista matchen tillhör svensk idrottshistoria. Björn Jilsén sköt ett frikast direkt i mål mot Spanien med bara sekunder kvar. Det gav möjlighet att spela om 5-6 plats = direktkvalificering till VM 1986. En som gärna berättar om detta mirakel är expertkommentator Claes Hellgren, målvakten som tänkte i nya banor redan då.

1985 vann P64-65 Sveriges första UVM-medalj, ett silver (då fanns inte UEM). I den årgången fanns bland andra Magnus Wislander, Staffan Olsson och Ola Lindgren.

1986 tog sig Sverige till VM-semifinal, men förlorade både den och bronsmatchen. 1988 blev det återigen spel om 5-6 plats i OS i Seoul och Ragge lämnade landslaget för att bli klubbtränare för norska Runar. In klev Drotts herrtränare Bengt ”Bengan” Johansson och resten är historia, som man brukar säga.

EM introducerades 1994 och det blev guld direkt och bland andra Stefan Lövgren slog igenom i TV-rutan.

Under Bengans sexton år som förbundskapten blev det medalj i de första fjorton mästerskapen utom ett (en fjärdeplats i EM 1996). De sista två åren blev det först en 13:e plats i VM 2003 och sedan en sjunde plats i EM 2004.

Man kan fråga sig varför och min egen högst privata åsikt är att man gjorde generationsväxlingen alldeles för sent. Alla de lovande årgångarna som kommit fram under 2000-talet och tagit 13 medaljer i olika ungdomsmästerskap – var tog de vägen?

Det har inte varit någon lätt uppgift för de förbundskaptener som kommit efteråt. Arvet efter ”Bengan Boys” inleddes med kvalspel för första gången sedan 80-talet till skillnad från Ragge som överlämnade ett direktkvalificerat landslag.

Första och hittills enda medaljen efter EM-guldet 2002 kom med OS-silvret 2012. Då hade Sverige precis misslyckats med att kvala in till VM 2013 och en ”luftning” av alla tankar och funderingar genomfördes innan det lyckosamma mästerskapet.

Rio i OS riskerar att bli samma magplask som damlandslagets London OS, men kanske får vi se ett gäng som spelar ut i den sista gruppspelsmatchen? Nu när förväntningarna släppt – både de egna och allmänhetens.

Ny förbundskapten är på ingång och förstås spekuleras det en hel del. Tyskland, Danmark och det framgångsrika norska damlandslaget har varsin islänning. Polen och Qatar har spanjorer och andra länder har plockat in tränare från olika Balkanländer. Är vi så modiga att vi vågar plocka in en icke-svensk förbundskapten? Och vad tycker spelarna vore ett intressant alternativ? Vi har ju numera gott om utlandsproffs i olika länder som kan komma med bra input.

Att sänka förväntningarna på herrlandslaget inför kommande mästerskap känns som en självklarhet. Lika självklart som det är att få de framgångsrika ungdomslandslagsspelarna att ta plats i ett A-landslag. Vi kunde ju det på 90-talet.

Avslutningsvis kan jag varmt rekommendera en mycket intressant bok om ledarskap och en del handboll. Den är skriven av en av världens mest framgångsrika förbundskaptener inom handbollen – Ulrik Wilbek, och heter ”Det er ikke held det hele”. Ja den är inte översatt till svenska, men varför inte utmana dig själv och lära dig ett nytt språk (danska) och en hel massa annat på köpet.

Fotnot: Bengan boys tog VM-guld (1990, 1999), VM-silver (1997, 2001) och VM-brons (1993, 1995), OS-silver (1992, 1996 och 2000) och EM-guld (1994, 1998, 2000, 2002).

ANNONS
Annonslänk: Kampen om SM-guldet har börjat - följ dramat på C More Mycket Sport.

3 Kommentarer

  1. Vi spelar alldeles för ensidig och stereotyp handboll med bara 6-0 försvar och orörliga nior. Vi borde lära oss spela mer effektivt 5-1 och skapa mer rörelse och växling på 9-meters skyttarna. Tyvärr misslyckas vi med våra linjespelare och när någon blir punktmarkerad så står den punktad kvar ute på plan. Skicka in dom på linjen så blir motståndaren konfunderad. Mer rörelse i sidled på en punktmarkerad spelare är också en lösning. Mer fantasi och rörlighet gör att motståndarens taktik brister.
    Ibland står våra kantspelare helt overksamma under flera anfall.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here