Som tonåring har han redan fått känna på att ta SM-guld och spela i landslaget. Felix Möller har gjort en handbollskarriär med raketfart. Handbollen fyller större delen av hans tillvaro men Handbollskanalen får ändå ett snack med Felix om att förlora eller få ett vinnande flow.
Vi tar den tråkiga frågan först: Ni förlorade semifinalen mot Ystad. Hur var stämningen i bussen den långa vägen hem?
– Det var deppigt, den första delen av resan är det bara tomhet, sitta tyst för mig själv. Men efter ett tag landar man i det och kan börja prata med de andra i laget, till exempel om vad man ska syssla med i flera dagar när vi inte ska spela handboll.
Det sitter i ett tag?
– Ja, själv tog jag några dagar ledigt från allting utan en tanke på handboll.
Du har inte varit med om så mycket, du är ju fortfarande tonåring. Men just när slutsignalen gick och förlusten blev ett faktum, var ditt handbollsliv på en bottennivå?
– Ja, det var ju det största nederlag jag varit med om, det var extremt tungt.
Och när står ditt handbollsliv på topp?
– När vi vinner. Förra säsongen till exempel, när vi tog SM-guld eller när vi vann cupen senast. Trots allt har vi även denna säsong haft en del framgångar, vi vann grundserien och cupen, i Europacupen föll vi på ett enda bortamål i åttondelsfinalen.
Ni var också mycket nära att vinna mot Ystad?
– Ofta är det bara ett ryck under några minuter som avgör hela matchen, så var det i semifinalen. I den avgörande matchen fick dom med hemmapublikens stöd ett flow under några få minuter, det avgjorde hela matchen. Det är underbart att få ett sådant flow. Omöjligt att träna sig till, det är bara att elda på publiken ännu mer.
Har det alltid varit självklart att du och broder Simon ska spela handboll?
– Ja, det har det alltid varit, helt naturligt. Både mor och far sysslade med handboll.
Din pappa Peter Möller är ju känd handbollsspelare med SM-guld och proffsspel. Hur var det med er mamma?
– Hon spelade i Heid, högsta eller näst högsta serien, vann någon skytteliga till och med. Jag minns inte riktigt… Men jag vet att hon varit tränare för Göteborgs stadslag, pojkar -98, med spelare som Oskar Sunnefeldt och Gzim Salihi.
Det roligaste som hänt dig var väl ändå att du fick debutera i A-landslaget, under EM senast?
– Ja absolut. Det var en häftig upplevelse att vara med när Sverige tog guld. Handbollen blir på en högre nivå i sådana sammanhang, när nationalsången ljuder innan match och när man vet att miljoner svenska kollar oss därhemma. Dessutom är det lärorikt att se rutinerna och förberedelserna hos världens bästa spelare.
Men du fick inte mycket speltid, en minut. Det är kanske världsrekord i kort speltid?
– Ja det måste vara världsrekord! Skulle jag tvingas lägga av nu så har jag ändå kvar ett rekord…
Om jag ska beskriva dig så låter det så här: han skjuter inte hårt, han är inte snabb, men han står alltid rätt och har ett målskytte med mycket hög effektivitet. Man kan i förmåga och egenskaper jämföra dig med en annan stjärnspelare i Sävehof, Johanna Forsberg. Vad säger du om det?
– Hon gör lite fler mål än jag. Men visst, jag har aldrig varit den som skjuter hårdast eller springer snabbast. Vår tränare Michael Apelgren ger mig instruktionen ”du ska stå där, sen kommer bollen till dig”.
När du har skottläge, tittar du upp, hinner du se var målvakten står?
– Ja, oftast.
Man kan väl anta att du en vacker dag går vidare i din karriär. Vad ser du framför dig när det gäller landslaget?
– Nästa mästerskap är VM på hemmaplan, januari -23, det vore jättehäftigt att få vara med. Men det är svår konkurrens om platserna. Men chansen finns för mig.
Du har haft en snabb och stark utveckling, blir du fortfarande bättre?
– Ja, jag har en lång väg kvar till mitt mål, att nå världsklass. Jag måste bli snabbare, skjuta hårdare, få bättre spelförståelse. En kombination av allt.
Du måste nämna något om din specielle lagkamrat Elias Ellefsen a Skipagötu?
– Man kan säga att han är en exceptionell person både på och utanför planen. En otrolig spelare.
Är det så att ni andra ibland blir överraskade av hans passningar till exempel?
– När han har bollen måste man ha full koll på den hela tiden, plötsligt får man den rakt ner i handen. En genial passning som man aldrig väntade sig. Det har man blivit tvungen att vänja sig vid, både på träning och match.
Som mittsexa är du van att stå och stångas på linjen med de ”värsta” spelarna. När du är i offensivt läge, vilken försvarsspelare är tuffast att möta?
– Jag säger Kassem Awad i Malmö, han är inte så stor men extremt stark. Mittlåset i Ystad är också svårt, Stenmalm och Månsson.
Och vem är tuffast att möta när du är i defensivt läge?
– När vi mött Alingsås har jag haft det jobbigt med William Andersson Moberg och Daniel Blomgren. Nu slipper jag dom, William kommer till oss i Sävehof och Daniel ska till Norge.
Kollar ni i herrlaget även damernas matcher?
– Ja, när vi kan. Varje framgång oavsett dam eller herr, är viktig för klubben. Nu ligger de under med 1-0, men de kan vända det.
Vad gör du annars, pluggar eller jobbar?
– Nej, bara handboll, 365 dagar om året. Vi har fyra veckors ledighet efter midsommar men då hoppas jag spela EM för U20.
En vacker dag hamnar du och din bror Simon, målvakt i Sävehof, i olika klubbar?
– Vår mamma vill inte det, hon tycker vi alltid ska spela i samma klubb. Vi får väl se hur det blir med det…
Anders Hilmersson
