Daniel ”Svesse” Svensson avslutar handbollskarriären

Daniel Svensson firade SM-guldet 2009 för Alingsås HK. Foto: Viktor Ljungström

Den svenske mästaren och målvaktsprofilen Daniel ”Svesse” Svensson har valt att avsluta sin elitkarriär.

Daniel Svensson väljer efter många år på elitnivå med både SM-guld och utlandsspel som resultat att avrunda karriären. Handbollskanalen har fått äran att publicera hans tankar kring avslutet, bästa minnena och lirare han spelat med.

Svensson är född 1985 och har BK Heid i Göteborg som moderklubb. Han spelade sedan två säsonger i Önnereds HK, två säsonger i Alingsås HK och sedan HK Aranäs 2009 – 2012. Han flyttade då till Hammarby där han blev en publikfavorit i Eriksdalshallen. Han vann SM-guld 2009 med Alingsås HK och spelade för Sporting i Portugal under 2015/16.

”Jag har funderat över det ett tag, med start redan innan förra säsongen egentligen. Kände då att motivationen inte var vad den borde, men kroppen kändes bra för första gången på flera år och med all glädje som fanns med grabbarna i laget så tyckte jag att det var dumt att inte köra på.

Tyvärr skadade jag mig redan på försäsongen och trots en spännande säsong med flytt till Portugal och helt nya upplevelser kände jag under slutfasen att handbollen inte längre betydde vad den hade gjort. Efter att under sommaren gått klubblös och skött träningen på egen hand för att vara beredd ifall något tillräckligt lockande skulle dyka upp, har kroppen inte riktigt samarbetat.

Några klubbar utomlands har vart på gång, men aldrig riktigt blivit av och, inte för att låta arrogant, att spela hemma i Sverige kändes inte lockande. Men så dök möjligheten upp att provspela för Århus och då kände jag att det var en chans jag var tvungen att ta, det fick bära eller brista.

Tyvärr blev det inget mer än ett trevligt litet äventyr på ett par dagar i Danmark, men det fick mig att inse att -”det fick vara nog nu. Jag orkar inte längre”. Så efter att ha låtit tankarna sjunka in, har jag nu bestämt mig för att avsluta min aktiva karriär.

Att vara någon annan än Daniel – handbollsspelaren. Vem är det? Haha det känns lite som att börja om. Handbollen har, även om man alltid haft plugg eller jobb vid sidan av, alltid varit i fokus. Det som betytt mest, det som stått till grund för i stort sett alla beslut man tagit i sitt vuxna liv och nu står man där som en vilsen 31-åring. Men det kommer att ordna sig det med.

Det finns massor av saker att göra som man inte kunnat eller haft tid för och nya hobbies att upptäcka. Framför allt kan jag ta sats mot ett av mina mål som jag haft ända sen jag började att studera till sjuksköterska, att jobba inom ambulansen. Men vem vet vad som dyker upp på vägen?

Handbollen har gett mig många minnen och vänner för livet. Jag har så mycket att tacka sporten för. Om jag ska framhålla tre saker så kommer jag aldrig glömma SM-guldet med Alingsås 2009, avancemanget till slutspel mitt första år i Hammarby och tiden i Sporting. Men sen hände det mycket kul i ungdomsåren som alltid kommer finnas med mig.

Det har blivit ett par år i eliten och man har spelat med och mött många bra spelare. Svårt att ranka dom, men det finns ju klart några som fastnat. Johan Pettersson och Richard Kappelin i Alingsås, Pelle Linders och Tommy Atterhäll i Aranäs. Pujol och Dolk i Hammarby. Kul att ha spelat mot Magnus Wislander, Staffan Olsson och Kim Andersson som är giganter i svensk handboll. Jag har fått äran att ha min barndomsidol Claes Hellgren som mentor, bara en sådan sak.

Det finns många man vill tacka som hjälpt mig genom åren. Daniel Larsson som var min målvaktscoach i Alingsås HK, Claes Hellgren, Kalle Matsson i Hammarby för att bara nämna några. Det finns många fler, kanske bättre att säga ingen nämnd ingen glömd.

Såklart tränare jag haft i ungdomsåren också och då inte minst pappa Reine som tränat mig, kört mig och alltid funnits där. Sen finns det alla andra runt omkring lagen jag spelat som jag är så tacksam att jag fått möta. Människor som ställer upp i vått och torrt. Allt från sjukgymnaster som hållit mig någorlunda intakt alla dessa år till ”materialare”, lagledare, folk runtomkring, eldsjälar.

Alla dessas människor som gjort det möjligt att man kunnat hålla på och som gör idrotten till vad den är.

Så ett stort tack till er alla!”