Gästinlägg: Malin Otter om att avsluta karriären

Malin Otter. Foto: Viktor Ljungstörm

Hej på er!

ANNONS

Jag blev ombedd av min fina vän Malin att skriva ett gästinlägg här. Och självklart kunde jag inte säga nej!

Jag kanske ska börja med att presentera mig själv. Malin Otter (fd Hanold), 26 år, bor i ett radhus lite utanför Skövde tillsammans med min man Jimmy och vår dotter Nicole, 2 år. Kommer ursprungligen från Karlstad, men har bott i Skövde sen 2011, då jag fick kontrakt med Skövde HF. Studerar till ekonom och har nyss valt allt lägga min handbollskarriär på hyllan.

Tyvärr är inte det valet självvalt. Som så många andra tjejer inom handbollsvärlden har även jag skadat mitt knä. Det var i januari 2016 som olyckan första gången var framme. Jag fick då reda på att mitt främre korsband i höger knä var lite ”fransat”. Men att med ordentlig rehab så skulle jag vara tillbaka på handbollsplanen inom en snar framtid. Efter hårdträning med vår fantastiska sjukgymnast Annelie, skulle jag hoppa in och spela slutspel under våren 2016. Men under uppvärmningen till en av kvartsfinalerna kände jag att mitt knä inte var så stabilt som jag ville. Så jag spelade inga matcher den våren. Men jag fortsatte med min rehab. Jag var stark, hoppade bra och klarade all löpning. Men under en träning i juni, skulle jag ta ett enkelt steg i sidled. Men det ville inte mitt knä, jag fick en direkt smärta och knät svullnade upp. 

Efter att fått träffa min ortoped nån vecka senare så ville han ta en MR så fort som möjligt, då jag inte kunde sträcka på mitt ben ordentligt. Som tur var, så hade jag Malin med mig på sjukhuset den dagen och hon tvingade mig att gå ner till MR direkt och fråga om de hade någon återbudstid, vilket de hade! Samma dag fick jag göra en MR och samma dag kunde de konstatera att min menisk var trasig. Min läkare ville operera mig så fort som möjligt. Så några dagar senare låg jag på operationsbordet, och den dagen skulle förändra mitt liv för alltid. 

På uppvaket fick jag reda på att de valt att sy fast min menisk, vilket var mycket lyckat, men att mitt korsband var mycket sämre än de tidigare befarat. Så där och då, precis nyvaken och fortfarande groggy av narkosen, berättade min läkare för mig att han tycker att jag inte borde spela mer handboll. Hela min värld rasade samman och jag drabbades av panik. Tårarna rinner än idag när jag skriver om det.. 

Malin Otter. Foto: Viktor Ljungström

Men varför gör du inte en korsbandsoperation tänker ni? 

Därför att halva mitt korsband är fortfarande helt. Och läkaren tyckte att jag skulle bygga upp mitt knä, för att kunna leva ett fortsatt aktivt liv, men utan handboll. 

Efter rådfrågande med Annelie, sjukgymnasten, så tyckte även hon att det vore bäst att faktiskt lägga skorna på hyllan. Det ska tilläggas att valet i slutändan såklart var mitt. Eftersom min livssituation ser ut som den gör, med min lilla dotter, hade jag aldrig förlåtit mig själv om jag hade valt att kliva på handbollsplanen och olyckan hade varit framme igen. Efter 3 omgångar med kryckor på 6 månader, lovade jag mig själv att inte utsätta Nicole för det igen. Känslan när man inte får lyfta eller springa efter sitt barn, är bland det jobbigaste jag upplevt. Hade jag varit yngre och inte haft barn, hade jag inte tvekat en sekund på att komma tillbaka till planen. 

Så efter en hel del tårar, ångest och panik var jag tvungen att försöka förstå att jag faktiskt aldrig mer skulle få spela handboll. Jag sov konstant i tre dagar efter det beskedet.

Samtidigt som jag är så stolt över vad jag åstadkommit de här åren så kan jag inte släppa tanken över att jag inte fick välja själv. Jag fick inte välja när min handbollskarriär var över, mitt knä tog det beslutet. Jag hade så gärna velat att Nicole hade kommit ihåg sin mamma som en handbollsspelare. Hon kommer aldrig komma ihåg att när hon var 4 månader fick åka tur och retur till Lugi, så att mamma kunde spela den femte avgörande kvartsfinalen. Hon kommer aldrig komma ihåg att vi skakade Sävehof till 5 matcher i semifinalen och att jag fick amma henne i omklädningsrummet precis innan matchstart. Men ibland blir inte livet som man har tänkt sig..

Men jag är som sagt så tacksam över allt jag gjort och fått uppleva. Och jag är så stolt över mitt Skövde HF, och främst mina tjejer i laget. Hade aldrig klarat den här resan utan er. Ni är fantastiska!

Och tack Magnus Frisk, för att du gjorde mig till den handbollsspelaren jag var.

Men nu har livet fått en annan mening. Jag har tid att vara den där mamman som alltid lagar mat kl 17 och som har tid att ta varje läggning. Livet är underbart utan handboll också, även om det är något som fattas mig.

Tack för mig och glöm inte att lägga namnet Nicole Otter på minnet, den bruden kommer krossa allt som kommer i hennes väg i framtiden! 

/Malin Otter #8

Malin Otter m. dottern Nicole. Foto: Viktor Ljungström
ANNONS

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here