Gästinlägg: Jenny Carlson om knäskadan

17 oktober var senast jag stod på planen, 347 dagar skulle det ta för att jag skulle få göra det jag älskar igen. När skadan skedde hann jag tänka ”fan, där va det min tur”. Varför klarade inte knät av en rörelse som jag har gjort så många gånger förut, helt plötsligt det inte? Eller vad hade jag kunnat göra annorlunda för att det inte skulle ske? Det kommer jag nog inte komma på själv heller.

När jag skadade mig ska jag helt ärligt säga att jag bröt ihop inombords och det kom självklart med jämna mellanrum. Att alltid försöka vara stark utåt och vara den krigaren som det anses att man är, är inte alltid lätt. Skador är dessvärre en del av idrotten och det händer alldeles för många, men att få höra orden ”det är bara handboll” är nog det jag har haft svårast för. För det är just det som är grejen, det är inte ”bara” handboll för mig.

Idrotten blir som ens identitet, något jag har gjort nästintill hela mitt liv. Hur skulle det kunna vara ”bara” handboll då? Jag har aldrig stoppat mina drömmar p.g.a. skador, eller tänkt tanken att sluta. Nu var det bara ett långt stopp på vägen och nu i efterhand var det nog ett viktigt stopp. Jag kunde träna upp mig på ett sätt som jag aldrig hade kunnat annars. Så för att hitta det positiva i skador är det nog det. Vilket är riktigt svårt att se under tiden. Jag vet var jag ville komma innan skadan och jag har fortfarande samma vilja. Om inte ännu mer nu. För 347 dagar efter skadan fick jag äntligen spela handboll igen, mot Västerås, laget jag skadade mig mot. Så det kändes som jag började där jag slutade. När man väl står där på planen igen inser man att det är värt varenda tid hos sjukgymnasten, varje stabilitetsövning, varje fyspass och varje löppass. Det har vart värt det, för nu kan jag äntligen spela handboll igen. Den lyckan att få stå på plan igen med sina lagkamrater och få göra mål, den väger upp all den tråkiga och långa tid vid sidan av. Att äntligen få vara där med mina lagkamrater i med- och motgång är det jag älskar. Nu får jag på riktigt göra det igen! Hur jobbigt det än är att höra ”det går snabbt, du är snart där igen” under tiden, så nu kan jag äntligen säga att jag fan är där igen! Jag gjorde det jag med!

Jenny Carlson, foto: Lars-Erik Nilsson
Jenny Carlson, foto: Lars-Erik Nilsson

Jag gjorde valet att flytta till Lund direkt efter studenten och testa en ny klubb, Lugi HF, utan familj och jag kände inte så många i laget. När jag skadade mig var inte heller min familj i Lund, men som tur är kunde jag nu förlita mig på min andra familj. Jag har haft laget bakom mig hela min rehab och det har varit en sån otrolig trygghet, att så gott som det går känna sig inkluderad. Vid beskedet hade jag de flesta runt omkring mig trots allt, som gjorde skadan lite lättare.

Hela mitt lag, där jag också har några av mina bästa vänner, Dragan, min tränare som jag är otroligt tacksam för. Att han är en sån fin människa utanför och bryr som om alla. Han ställde upp, och gör det fortfarande, för mig med det mina föräldrar inte kan från Göteborg. Vilket jag vet mina föräldrar är lika tacksamma över. Även min dåvarande pojkvän hade stor betydelse för hur bra jag kunde ta beskedet. Men framförallt min familj såklart, utan dem hade denna vägen varit svår. Mamma som förtjänar all kärlek i världen och pappa lika så, båda ni tänker alldeles för sällan på er själva. Ni är helt fantastiska och tack vare er har jag den kämpaglöden jag har haft under rehaben. Min bror som är min största förebild har pushat mig i alla lägen, han är en stor del till att jag aldrig har varit så stark som jag är nu. Både mentalt men framförallt fysiskt, han är en riktigt grym personlig tränare och fystränare. Dessvärre hjälper han till i Sävehof, men det går att se förbi ibland. Tack alla ni för det stödet jag har fått från er, och alla som har hjälpt mig under rehaben, om inte mina grymma sjukgymnaster på Kulan framförallt. Tack!

Med detta menar jag hur viktigt det är under denna tid att ha folk runt omkring en som visar sitt stöd. Förmodligen den viktigaste delen. Nu äntligen sakta men säkert ska jag försöka göra detta år till det bästa! Och ni som kämpar med skador, fortsätt att kämpa, för det finns inget bättre än att stå där på planen igen! Ni är så jäkla grymma allihopa!