Gästinlägg: Hanna Fogelström om kämparglöden som krävs vid långtidsskador

”Hanna Fogelström är tillbaka på handbollsplanen efter ett oerhört hårt & engagerat arbete. Hon spelar som bekant i högstaligan Frankrike, LFH, & har ritat in sig på målprotokollen igen. Hon var den första personen jag ringde efter att jag skadade mig tre dagar efter min comeback, för jag visste att hon var precis i samma sits som jag.

ANNONS

Förtvivlan. Förtvivlan är väl det bästa ordet att beskriva känslan man har samma sekund som man förstår att det man älskar slitits ifrån en – ÄNNU EN GÅNG. Men hon övertygade mig om där att allting är möjligt – samtalet efter ringdes till min sjukgymnast där jag lade upp en rehabplan. Tack för allt stöd Hanna!”

Fredagen den 13e februari 2015, dagen då jag drog mitt korsband för första gången. En lång resa väntade: operation, träning och ett jävlar anamma. Den 7e november samma år stod jag redo för match. Glädjen blev dock kortvarig, redan veckan därpå spelade jag min andra match och på den ådrog jag mig återigen en korsbandsskada. I samma knä som tidigare. 9 månaders slit för att komma tillbaka var totalt portblåst. Allt jag kämpat för var över på så kort tid, det jag älskar mest var återigen långt borta.

Om den första resan krävde ett jävlar anamma, vad sjutton skulle inte då krävas den här gången? Jag tvekade aldrig på att jag ville genomföra en andra resa, men jag kan lova att den var minst 10 gånger svårare. Inte minst mentalt. Det krävs ett hårt arbete och mycket tålamod för att ta sig igenom en långtidsskada. Jag är imponerad över alla som klarar av den resan.

Jag är evigt tacksam till alla experter jag blivit omgiven av, läkare, sjukgymnaster och fysiska tränare. Deras expertis, tillgänglighet och engagemang värdesätter jag oerhört högt!

Med det sagt, fy sjutton vad bra jag är! Tänk så många rehab-pass jag genomfört. Från att i början spänna låret, böja och sträcka mitt ben till oändligt många timmar i gymmet, flertalet på spinningcykeln och allt däremellan. Allt det där i stort sett helt själv. Visst har några pass vart tillsammans med min sjukgymnast men det största blocket har jag genomfört helt på egen hand. Från att 90% av mina träningspass utförts tillsammans med mina lagkompisar till att då, 90% genomföra dem själv. Ingen att ge en give-me-five till, ingen att springa ikapp mot, ingen att tjöta med mellan övningarna och framför att många gånger inte kunna dela framsteg och glädje med någon.

Det har varit tufft men det bevisar också vilken kämpaglöd och passion det krävs för att kriga sig tillbaka. Jag är oerhört stolt över alla dem hinder jag har tagit mig över. Det är jag som måste använda alla verktyg jag fått, ingen annan kan göra jobbet åt mig. Två år av konstant rehabilitering är nu över. Även om jag inte behöver använda mig av ordet rehab längre är jobbet långt ifrån färdigt. Boken med titeln ”Rehab” är slut och stängd, nu börjar nästa resa: att ta sig tillbaka till toppen, bli starkare och bättre än någonsin och att sträva efter att nå min egna absoluta toppnivå. Jag går rakryggad och så mycket starkare ur de här två åren och det här är ”Just the beginning”.

Ett stort tack till alla mina underbara vänner och min familj. För att ni har stått ut med mig och alltid stöttat mig. Ni är bäst!

ANNONS

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here