Öppet brev till alla omklädningsrum ute i Sverige

Öppet brev till alla omklädningsrum ute i Sverige

DELA
Foto: Heiko Voigt, www.foto-laechler.de

Handbollskanalen publicerar här ett öppet brev signerat David Krusell.

Öppet brev till alla omklädningsrum ute i Sveriges olika idrottshallar.

Det finns ingen vän eller förälder i hela världen som vet lika mycket som de fyra väggarna inne i ett omklädningsrum. I det här rummet har jag haft alla sorters olika emotionella sinnesställningar.

Jag har gråtit i en dusch i Ystad efter en förlust i J-SM.
Jag har sparkat min vattenflaska i halvtid i en hall i Jönköping.
Jag har halkat precis utanför duschen i ett omklädningsrum i Märsta.
Jag har efter en match skrattat så jag gråtit i Eriksdalshallen.
Jag har fått utskällningar som hade gett utslag på Richter-skalan.
Jag har hört klyschor rabblas upp i oändlighet.

I ett omklädningsrum så finns det lika mycket censur som det finns Socialdemokrater med roddbåt i Danderyd.

Det är det som är det fina med omklädningsrummen – de har sett och hört A-L-L-T!

Innanför de här väggarna, innan matchen ska börja och alla byter om så finns där alla slags människor och det är ju längre ner i seriesystemen vi kommer som de riktigt intressanta människorna och matcherna spelas.

Fick jag välja skulle jag nio utav tio gånger sitta med i ett omklädningsrum i divison 4, vilket lag som helst. Skulle Slavko Goluza från Kroatiens handbollslandslag en dag få för sig och fråga ifall jag skulle vilja sitta bredvid Ivano Balic innan en mästerskapsmatch så måste det finnas utrymme för det, därav nio av tio.

Och i det här laget så finns det killar eller tjejer från alla olika samhällsklasser, de flesta med helt olika bakgrund och som har sitt kors att bära, fast när matchen börjar så lägger vi alla av oss våra kors i väskorna som som står längs med avbytarbänken och lämnar våra problem utanför den heldragna linjen som ramar in vårt krigsfält dem kommande sextio minuterna.

I de lägre divisonerna så är det ingen som försöker slå Usain Bolts världsrekord i någon kontring, det skulle i och för sig kunna vara en som försöker, alla lag har han, vi skulle för enkelhetens skull kunna kalla honom för ”Göran”. Göran var e-x-t-r-e-m-t  lovande i tidig ålder och hade han bara satsat så hade han ”blivit nån”, som han själv säger.

Men som trots sina knän som har lika mycket ledkapselvätska som en vandrande pinne och en mage som gör att det går snabbare att hoppa över honom än att springa runt, och som har sina två barn på läkaren som kastar boll till varandra som sedan studsar in på planen i tid och otid, HAN ser fortfarande varje match som en VM-final och hur trist jag än kan tycka att det är och möta honom någon match så finns det ingen roligare att se på!

Göran är han som tjoar och tjimmar med motståndare, han ruffsar till någon junis i håret som stått och fixar frillan i sen igår kväll, Göran känner även domarna och tro mig, domarna känner till Göran.

När väl matchen börjat så kommer Göran fri utsida två och bjuder då på en sån flipp-delikatess som hade fått varenda konståkningsdomare att hålla upp tio-poängskylten. Han gör det inte för att han vill, utan som han säger:

”Har jag dragit upp gumman och mina två olyckor till barn så här tidigt så är väl en flipp från den äldre skolan det M-I-N-S-T-A jag kan bjussa på”, samtidigt som han blinkar med ena ögat till ”gumman”.

Vad är det då som får mig och Göran att hålla på med det här?
För när jag tänker efter så är det allt annat än glamoröst. Inte nog med att det är träningstider som gör att vi med vanliga arbetstider hinner med ungefär tre och en halv timmes djupsömn.

Om vi har tur.
Inte för att tala om alla  bortamatcher som man får ta sig till bäst fan man vill, bara du är där till samling.

Vad jag tror så är det, trots alla skador som man haft och trots alla tidiga morgonar samt sena kvällar i hallar med duschar som saknar varmvatten och som ligger alldeles för långt ifrån där just du eller jag bor så tror jag att det handlar om en sån enkel sak som SKRATT!

Skrattandet och gemenskapen som finns i omklädningsrummet går inte att jämföra med något annat sammanhang. Jag har stött på en del problem i mina dagar, vissa tuffare än andra men när jag väl slängt min träningsväska på golvet i omklädningsrummet och höjt blicken som då möts av en gläje och värme från mina lagkamrater som får mig att glömma mina problem snabbare än jag glömde min spanska från högstadiet!

Att vi håller på med idrott är av många olika anledningar, din är kanske inte exakt samma som min men någonstans möts vi i vår vilja att umgås, skratta och vinna!

Med vänliga hälsningar,
David Krusell

2 KOMMENTARER

LÄMNA ETT SVAR