Ibland kan jag känna att handbollen tagit bort glädjen från vissa saker, eller rättare sagt att det kan vara svårt att känna glädje inför vissa saker för man förknippar dem med negativa känslor som delvis uppkommit genom handbollen.
En sådan sak för mig är löpning. Detta fenomen som så många svenskar älskar och som nästan känns folkkärt nu för tiden. Folk pratar om hur skönt det är att dra på skorna och bara dra ut och springa, löpskorna är viktigare än passet när de åker på semester och löptider diskuteras på lunchrasterna. Människor kör dejter på Löplabbet samtidigt som de provar de nyaste modellerna av Asics för att sedan gemensamt springa mot solnedgången med lätta spänstiga steg.
Okej, jag överdriver kanske lite, men ändå med fokus på lite. Löpning är hett just nu men i mitt huvud är det iskallt. När folk pratar om löpning känner jag ett illamående smyga sig på och jag känner att det finns så saker som ger mig så mycket ångest som löpning och det beror till en stor del på handbollen.
Jag tror att min avsky inför löpning beror på att jag alltid förknippat löpning med smärta, blodsmak och konkurrens. Jag har aldrig förknippat löpning med något annat än ren prestationsångest och om jag ska vara ärlig, hur jäkla kul är det egentligen? Det spelade ingen roll om det var idrottslektion, träning på egen hand eller träningen med laget, det enda löpning handlade om var att prestera till varje pris.
Om det så handlade om att värma upp inför en träning eller en match så ville jag aldrig ligga längst bak i gruppen för då kände jag mig dålig. Det spelade ingen roll om man var skadad eller mådde dåligt, löpa skulle man allt. Ville man bli en bra spelare som målet alltid var så var det bara att bita ihop och köra på.
På matcher kunde man under de perioder man var sliten, skadad eller hade mindre bra kondition kompenserar med annat men det gick ju inte under löpningen. Då var det bara att plåga sig till man trodde att man skulle stupa, för gud nåde att någon skulle skratta åt en för att man inte fixade att springa uppför Stadsparksparksbacken. Varje år handlade försäsongen till största del om att springa runt en jäkla sjö och sedan göra några styrkeövningar eller om man hade tur spela lite beachhandboll. Även under de perioder jag var riktigt vältränad och kunde springa långt och snabbt så kände jag mig aldrig särskilt bra på löpning eller tyckte att det var roligt.
Just konditionsträning är något extremt viktigt och grundläggande inom svensk idrott och det får man lära sig redan i ung ålder. Upplever man då som barn är man inte är särskilt löpstark eller snabb så kan det ta lite på självförtroendet redan från början. Jag tror det är det som hände mig, att pressen på att kunna springa bra var så stor från början att den var svår att hantera och se från ett större perspektiv som barn.
Jag kommer aldrig glömma i nian när jag var tvungen att springa Coopertestet på en MVG-tid för att få MVG i slutbetyg i idrott. Jag hade stora vadproblem på den tiden och att springa ett sånt test i maj efter en av de tuffaste säsongerna jag någonsin gjort rent fysiskt var bland det värsta jag gjort. Men vad gör man inte för ett MVG? Jo man kutar och trots att tårarna rinner sista sträckan så härdar man ut och bara springer. Sedan ligger man på en bänk och skriker åt sin kompis att inte sticka in naglarna i ens vader när hon egentligen bara försöker ge en lös massage. Men om det var värt det? Visst. Men upplevelsen bidrog inte direkt till att älska löpning.
Än idag är jag som sagt vad ärrad när det gäller löpning, jag har inga hjärnspöken inför att springa när jag utför en idrott eller gör något annat som gör att jag inte ens tänker på att jag springer men just att springa själv utomhus ger mig ångest. Dessutom känns som det är något rebelliskt inom mig som säger; ”Nej du, nu när du äntligen slipper den där jäkla löpningen så finns det ju ingen mening med att ge dig ut och springa”. Jag tycker det är en väldigt tråkig känsla att släpa med sig genom livet men samtidigt vet jag ju vad känslan kommer ifrån.
Som vuxen vet jag ju faktiskt hur mycket alternativ för konditionsträning det finns som passar mig mycket bättre och att konditionsträning kan vara riktigt roligt. Simning, cirkelträning och cykling är några av de alternativen. Men även såklart bollsporter eller lekar funkar ju alldeles ypperligt om pulsen går upp. Det finns så mycket mer än denna löpning som ger många av oss ångest för att vi kopplar det till så starkt till prestation.
Det är lite det som är mitt budskap med den här ganska spretiga texten, att man delvis får bita ihop och springa för att kondition är viktigt för handbollsspelare men att det finns så många fler alternativ till löpning för att bygga upp konditionen. Att vi kan variera och att många säkert mår bra av denna variationen både psykiskt och fysiskt.
Vi måste alla jobba på det vi inte är så bra på oavsett om vi tycker det är roligt eller inte men vi måste även hylla de saker vi är bra på och kanske kunna nischa oss därefter. Ingen kan vara bäst på allt eller tycka att allt är kul men om tränare varierar träningar och försäsong så gott de kan är chansen större att alla spelare får känna sig bra, må bra och dessutom bli mer kompletta som spelare.
Jag skulle så gärna vilja ha era funderingar om det här!
Är ni också på något sätt ärrade av handbollen? Älskar/hatar ni löpning? Tycker ni att jag ska försöka på mig att löpa igen trots att jag tycker det är dödstråkigt bara för att komma över mina hjärnspöken eller ska jag satsa på konditionsträning jag faktiskt tycker om? Maila mig gärna genom att trycka på det lilla kuvertet nedanför på min profil så kanske det kan bli en krönika om era tankar om handboll, löpning, försäsong och ärr.
