Handbollskanalen i Zagreb: Handboll ska ses live – det är sedan gammalt

Leon Susnja (Zagreb) omfamnar Igor Karacic (Vardar). Foto: Jozo Cabraja

Delar av Handbollskanalen drog i helgen ut i Europa för att njuta av fin handboll. Lotten föll på Kroatien och närmare bestämt Balkanderbyt mellan HC PPD Zagreb och de regerande Champions League-mästarna HC Vardar.

ANNONS

Idag finns det som bekant oändliga möjligheter att se topphandboll i TV-rutan, oftast via streaming. Att girigt surfa in på EHFtv.com en lördag eller söndag är för en handbollsnörd detsamma som när Joakim von Anka dyker ner i högarna av guld i sitt pengavalv. Men, streaming i all ära. Handboll ska ses live. Det är sedan gammalt.

Vad gör då en enkel division 3-spelare med axelont och dåliga fotleder när en spelledig helg uppdagas i kalendern? Planerar man en tripp hem för att umgås med familjen, funderar man på vad stadens fashionabla uteliv har att erbjuda eller ska man för en gångs skull sätta upp den där hyllan som ledsamt glor på en varje gång man sveper omkring med dammsugaren? Familj, fashionabelt uteliv och hylla fick denna helgen vänta. Istället planerades en resa till Zagreb för att live få uppleva den på förhand fina matchen Zagreb – Vardar.

Flygresan med mellanstopp i München gick förhållandevis smärtfritt trots bristfälligt benutrymme. Kvällen innan matchdagen spenderades på en kroatisk variant av O’Learys med Cevapcici och fotboll på TV (det var ju trots allt Sverige som spelade). Bara Cevapcicin var värd två ömmande knäskålar.

Så till nästa dag och matchen. Det började trögt för hemmalaget redan från start. Arpad Sterbik i gästernas mål var sådär bra som bara han kan vara. Ni som spelar själva känner igen känslan, när man vet att det skottet man precis ska avlossa kommer att missa. Precis denna känslan kunde man se i Zagrebspelarnas ögon och kroppsspråk. Det var som att skyttarna inte ens vågade titta mot målet när de sköt och kantspelarnas inhopp var mer en början på ett hemspring än ett seriöst försök att på Tobias Reichmann-manér hänga ut målvakten. Och efter varje missat skott stod Arpad där som så många gånger förr – med en knuten näve i luften och ett brett leende lufsande ut från målgården för att för säkert 10e gången denna kväll sätta sig på huk och stretcha sina trästockar till ben.

I arenan, som för dagen var hyggligt välfylld, var stämningen god trots hemmalagets svajiga inledning. Visst, det buades en hel del när Vardars kroatiske playmaker Igor Karacic dirigerade sina skyttar Vuko Borozan och Dainis Kristopans, båda med ”siste bossen”-storlek, men annat vore väl konstigt i en match av detta slag. Även om det buades under match så var det annan stämning innan matchstart. Vardars tre kroatiska spelare, Ivan Cupic, Luka Cindric och tidigare nämnde Igor Karacic, fick ett mycket varmt välkomnande med jubel och applåder när de presenterades på planen. Fint så.

Det som på många sätt förvånade mig, men som samtidigt inte förvånade mig, var hur speakern i arenan eldade i gång publiken i varje anfall. ”Hajde Zagreb” och uppmaningar till publiken att dra igång hejaramsorna, vilka speakern alltid deltog i själv. Trummandet förstärktes av att speakern själv slog med handen mot mikrofonen.

En bit in i den andra halvleken höjdes publikvolymen avsevärt. Vad hände? Vad missade jag nu? Men det tog bara några sekunder innan jag förstod vad det egentligen handlade om. Jodå, mycket riktigt var det återigen speakern som var boven i dramat. Denna gången spelade han upp ett loopat ljudklipp av högljudd publik i arenans högtalarsystem – en klassisk Balkanmanöver. Genast började jag vrida mitt huvud likt en uggla för att se hur alla reagerade. Publiken? Domarna? Sekretariatet? EHF-delegaterna? Ingen gjorde notis av det som pågick. Vad tror ni hade hänt om exempelvis IFK Kristianstad gjort likadant i senaste matcher mot HK Malmö i Handbollsligan. Sportsligt? – nej, bra för stämningen? – nja, ett problem? – ja.

Samtidigt som vecken i pannan blev djupare så njöt jag – Balkan.

Korta reflektioner:
  • Väldigt god stämning innan match mellan spelarna med kramar och samtal. Intressant med tanke på Josef Pujols historia i Avkast-podden.
  • När Ivan Cupic och Zlatko Horvat samtalar innan match slår handbollshjärtat några extra slag.
  • Vad är Arpad Sterbik?
  • Arpad Sterbiks målvaktsbyxor. Är de nytillverkade eller är det ett gammalt par som hängt med länge och blivit noppriga? Jag hoppas så klart på det sistnämnda.
  • Från mixade zonen: ”Arpad, english?” Svar: ”No, no english” och ett leende samtidigt som han är millimeter från att gå rakt in i en ståldörr. Jag är säker på att dörren hade gett vika.
  • Raul Gonzalez, han tar sig god tid att snacka detaljer i försvars- och anfallsspel med två svenska handbollstokar. Fint.
  • Stipe Mandalinic en nivå över alla i Zagreb.
  • Daniil Shishkarev verkar vara en på riktigt skön lagkamrat.
  • Dainis Kristopans smeknamn är kort och gott ”Kris”.
  • Kristopans igen. Han är lång i verkligheten också. Inte bara på bild och i TV.
  • Vilka taktiska defensiva genidrag plockar Gonzalez fram för att hantera Rhein-Neckar Löwens 7 mot 6-spel?
  • 9 200 åskådare i Arena Zagreb och ändå svag inställning från hemmaspelarna. Var fanns desperationen och offerviljan?

Att ge sig ut i Europa och se handboll är något att rekommendera. Resor och matchbiljetter är ofta billiga i jämförelse med exempelvis fotboll. Underhållningsvärdet är i mitt tycke (jag må vara lite partisk i ämnet) minst 100 gånger högre dessutom.

LÄMNA ETT SVAR

Please enter your comment!
Please enter your name here